Föredrag: Om naxalitrörelsens historia

Föredrag på ABF i Stockholm den 9 maj 2012.

Om naxalitrörelsens historia

Naxalitrörelsens namn kommer från en by  i norra Indien nära gränsen till Nepal som heter Naxalbari.

Bild 1. Bild 2.

Böndernas situation i Naxalbari var i slutet på 60-talet mycket svår och är det fortfarande. Många bönderna hade vid denna tid blivit fullkomligt utblottade. Gödsel och andra produkter hade vid denna tid blivit så dyra att många bönder lånade pengar av godsherrarna med sin mark som säkerhet. När de inte längre kunde betala lånen fick lämna över sin mark och bli arrendatorer.  På många håll tvingades bönderna betala 70-80 procent av skörden i arrende till godsherren. Tänk er att ni måste lämna över 80% av skörden på mark som nyligen var din egen.

För er som inte har läst kan jag verkligen rekommendera att läsa stycket om Dami Mahato och de andra livegna bönderna på sidorna 16-30 i Vägen från Champaran.

1967 utbröt ett stort väpnat uppror som hade sin början i byn Naxalbari. Man kan lätt få intrycket att detta uppror utbröt spontant men så var det verkligen inte. En av ledarna för upproret hette Charu Mazumdar och han ledde en distriktkommitté i Communist Party of India (marxist) (alla partinamn kommer uttryckas på engelska för att underlätta för minnet).

 

Bild 3. Bild 4.

 

Han drev en politik som gick rakt emot partiledningen som var reformistisk och man började förbereda sig på ett långvarigt gerillakrig och att försöka omringa städerna från landsbygden. Jordlösa bönder, plantagearbetare och adivasis (ursprungsbefolkning) gjorde i ett slag uppror mot århundraden av fattigdom, brutalitet och förnedring. De beväpnade sig med pilbågar och spjut och de få skjutvapen de kunde komma över genom att ta dem från motståndarna. Från 15.000 till 20.000 bönder gick med som heltidsaktivister och bondekommittéer bildades i varje by och dessa blev till en folklig milis. Man upprättade dessutom en alternativ förvaltning och domstolar som dömde de värsta förtryckarna till olika straff och tog över godsherrarnas mark och brände alla skuldsedlar.

 

Rörelsen skakade om den indiska överklassen och miljoner bönder och studenter kom att delta i den. Runt 1970, efter 3 år lyckades den indiska regeringen slå ner det mesta av rörelsen och 10 000 revolutionärer dödades och många fler fängslades. Rörelsen förändrade det politiska landskapet i Indien därför att inställningen till upproret uppfattades som en skiljelinje av många.

 

Bild 5.

 

Anders Sundelin beskriver i kapitlet Röster från Naxalbari hur han åker till Naxalbariområdet och träffar flera personer som spelade en viktig roll i rörelsen på 60-talet. Han träffar bland annat Kanu Sanyal som var en ledare under de första åren. När man läser om upproret som utgick från Naxalbari kanman få intrycket att det var spontant men Kanu Sanyal berättar att han själv kom dit som nybliven medlem i partiet 1951. Han berättar vidare att i början av sin politiska bana hatade han kommunister därför att de stödde britterna under andra världskriget. Själv hoppades han att den indiska armén som stöddes av japanerna under ledning av Chandra Bose skulle vinna och han gick med i partiet först efter att de blivit illegalt 1948 genom att han träffade en kommunistisk fackföreningsman.
1969 hade många revolutionärer brutit sig ur det reformistiska CPI(marxist) och samlats i Communist Party of India (marxist-leninist) och Kanu Sanyal utropade partiets grundande på ett massmöte i Calcutta. Charu Mazumdar som var partiets ledare greps i Calcutta 1972 och på natten den 27-28 juli 1972 mördades han av polisen. När Mazumdar dog blossade motsättningarna inom partiet upp och tillsammans med hård repression led rörelsen ett kraftigt bakslag.

 

Med det hade samtidigt uppstått en annan revolutionär rörelse helt separat i delstaten Bihar som också kämpade i Naxalbaris anda och 1975 tog de namnet Maois Communist Centre.

 

Senare 1980 bildades partiet Communist Party of India (marxist-leninist) (Peoples War) som kallas för Peoples War-gruppen.

 

Det är dessa två partier slog ihop sig 2004 och bildade Communist Party of India (maoist). Denna sammanslagning av de två stora revolutionära partierna har bidragit till att rörelsen har kunnat växa ännu mer än tidigare.

 

Bild 6.

 

Idag är naxalitrörelsen starkast i centralindien och deras alternativa förvaltning har satts upp över ett enormt skogsområde som heter Dandakaranya och sträcker sig över flera delstater och med en befolkning om 5 miljoner.

 

Författaren Arundhati Roy interjuar i sin bok Walking with the comrades Venu som var med  i en av de sju första väpnade plutonerna från Peoples War-gruppen som kom in i Dandakaranyaskogen 1980, för 30 år sedan. PWG hade beslutat sig för att bygga en stående armé för vilket man behövde en bas. DK skulle bli den basen, och de där första plutonerna skickades in för att rekognoscera området och börja processen med att bygga gerillazoner. PWG:s beslut att bygga en armé kom inte från en debatt på universiteten utan direkt från deras erfarenheter i delstaten Andhra Pradesh, där dess jordreformskampanj ‘Jorden till dess brukare’ ledde till en direkt sammanstötning med godsägarna och till en polisrepression som de fann omöjligt att stå emot utan en egen tränad stridsstyrka.

 

Dandakaranya är del av vad britterna, på den vite mannens manér, kallade Gondwana, Gondernas land. Idag skär statsgränserna för Madhya Pradesh, Chhattisgarh, Orissa, Andhra Pradesh och Maharashtra genom skogen. Att bryta upp besvärliga folk i skiljda administrativa enheter är ett gammalt knep.  Dandakaranya har i århundraden varit ett viktigt område i kampen mot utländska och inhemska förtryckare och därför kommer vår teoretiska tidning som kommer ut i sommar heta just Dandakaranya.

 

Bild 7.

 

Venu beskriver de första månaderna i skogen. Byborna var misstänksamma mot dem och ingen ville erbjuda dem mat eller vatten. Polisen spred rykten om att de var tjuvar. Kvinnorna gömde sina smycken i askan i deras träugnar.

 

Sedan 1980 till idag har det gått 32 år vad är det som har hänt  och Varför naxalitrörelsen växer snabbare än någon annan vänsterrörelse i Indien idag? Vad är det som lockar?

 

Journalister rapporterar att naxalitrörelsen idag har upprättat direkt kontroll över ett område som motsvarar en medelstor europeisk stat.

 

Men de har dessutom politiskt inflytande i ett område som sträcker sig från norr till söder i Indien. I hela detta område utgör naxalitrörelsen ett mycket starkt försvar för ursprungsbefolkningens rätt till sitt land.
Detta enskilda faktum är helt klart ett faktum som gör att rörelsen lockar många nya sympatisörer. Men finns det några andra aspekter av rörelsen som kan förklara dess popularitet?
Att resa befolkningen mot förtryck
1980 när den första gruppen av naxaliterna kom till Dandakaranya som är deras starkaste fäste idag fanns det flera olika former av exploatering som man tog itu med.
Det statliga skogsdepartementet som den största jordägaren av alla var en verklig förbannelse i folks liv. Varenda morgon uppträdde skogstjänstemännen i byarna som en ond dröm, de hindrade folk från att plöja sina åkrar, samla ved, plocka löv, plocka frukt, låta boskapen beta. De tog med elefanter för att trampa ner åkrarna och spred baboolfrön för att förstöra jorden när de passerade. Folk kunde bli slagna, arresterade, förödmjukade, och deras skördar förstörda. Ur skogsdepartementets synvinkel var dessa människor illegala och departementet tillämpade bara lagens bokstav. Naxaliterna uppmuntrade folk att ta över skogsmarker och odla upp dem. Skogsdepartementet vedergällde genom att bränna nya byar som sattes upp i skogsområdena. 1986 ville regeringen bygga en nationalpark i Bijapur, vilket innebar vräkning av 60 byar. Mer än hälften av dem hade redan flyttat ut och byggandet av nationalparkens infrastruktur hade redan börjat när naxaliterna gick in. De förstörde infrastrukturbyggena och stoppade vräkningarna av de kvarvarande byarna. Detta hindrade skogsdepartementet från att komma in i området. Vid några tillfällen blev tjänstemän fångade, bundna vid träd och slagna av bybor. Det var en hämnd efter generationer av utplundring. Till slut flydde skogsdepartementet.
Utöver detta fanns det ett förtryck från stamhövdingarnas sida gentemot de andra stammedlemmarna. Stammedlemmarna var tvungna att alltid bruka hövdingens jord före de kunde ta hand om sin egen. Många var rädda för stamhövdingarna och de första åren reste man hela samhället inklusive stamhövdingarna mot skogsdepartementet. Under denna tid byggde man upp särskilda bonde- och kvinnoorganisationer. En stor fråga var att få ordentligt betalt för de produkter som man skördade i skogen. Uppköparna betalade från början mindre än den statliga miniminivån. Kampen för att höja priset inleddes 1981 och mobiliserade många adivasibönder. När man började fick man 1 rupie för tre knippen tendublad och idag, efter många års kamp, får man 7 rupier för ett knippe. Den framgångsrika kampen för att höja priset på dessa och andra skogsprodukter fick effekten att hela byar började ansluta sig till naxalitrörelsen.
1989 bildades en bondeorganisation för hela Dandakarnyaområdet som heter Dandkaranya Adivasi Kisan Mazdoor Sanghtana (DAKMS) och har idag mer än 100.000 medlemmar. Med denna organisation utvecklades kampen för markrättigheter, vilket särskilt låg i de jordlösa böndernas intresse och man förde den politiska kampen under parollen – jorden till dess brukare. Förr fanns det många jordlösa bönder men idag finns det nästan inga i Dandakaranya. Man har fördelat 300 000 tunnland skogsmark och dessutom fördelat de stora områden som stamhövdingarna kontrollerade. På det sättet har levnadsstandarden för många höjts ordentligt.
På detta sätt reser man befolkningen i uppror mot olika former av förtryck. Denna politik, att göra slut på olika former av exploatering, utvecklar naxalitrörelsen inte bara i Dandakaranya utan överallt där de är verksamma. För att använda begreppen negativ och positiv frihet så kan man hävda att naxalitrörelsen bidrar till att öka den negativa friheten (friheten från exploatering) för de flesta i Dandakaranya. Frågan om jorden är mycket viktig för många eftersom det är man lever av. Den ökade tillgången till jord bör anses som en ökning av den positiva friheten (friheten att få bruka egen jord).

 

This entry was posted in Arkiv, Indiensolidaritet. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.