Vad är en nydemokratisk revolution?

Naxalitrörelsen har sedan den uppstod i slutet av 60-talet förespråkat att Indien måste genomgå en ny-demokratisk revolution. Vad menar man med det och hur har denna teori uppkommit?

 

Samhället utvecklas i stadier

 

Teorin utgår från att historien utvecklas genom klasskamp och går genom olika stadier som efterträder varandra. Alltså, först levde alla i ur-kommunismen, sedan uppstod slavägarsamhällen och därefter feodala samhällen och därefter kapitalistiska. Efter det kapitalistiska samhället menar man att en ny samhällsform skall uppstå, den socialistiska.

 

Ingen kapitalistrevolution i Indien

 

I Europa kom kapitalistklassen t.ex. i Frankrike till makten genom den franska revolutionen. De franska revolutionen avskaffade feodala privilegier för jordägarna och lade grunden för fortsatt kapitalistisk utveckling. Men i Indien satte kolonialmakterna stopp för den kapitalistiska utvecklingen genom att de tog kontroll över inrikeshandeln och stärkte de feodala strukturerna på landsbygden. Dessa förhållanden kvarstår idag och det beror på att Indien fortfarande lider av kolonial dominans. USA och Storbrittannien kontrollerar stora delar av den indiska ekonomin och de har inget intresse av att i grunden industrialisera landet och göra slut på de feodala produktionsförhållandena. De vill ha ett Indien som passar deras intressen, dvs ett Indien som förser dem med billig arbetskraft och råvaror. Indien hålls alltså kvar i ett läge med feodala förhållanden och ovanpå det en kapitalism som är anpassad för de utländska storbolagen (imperialisterna) och som man i Indien kallar kompradorbyråkratisk kapitalism. Med feodalism menar vi här ett system som innebär att jordägare utkräver arrende av självförsörjande bönder.

 

De indiska eliten är ingen självständig klass

 

I storbolagsmedia framhävs ofta att Indien är på väg att bli en stormakt och att indiska företag expanderar till andra länder. Vad de inte skriver är att den indiska eliten som äger storföretagen (den kompradorbyråkratiska kapitalistklassen) är ett av huvudverktygen för imperialisternas utplundring och kontroll över Indien. Dessa kapitalister är hårt knutna till och beroende av imperialismen för sin existens och utveckling. Dess intressen är nära sammanlänkade till imperialisternas intressen på alla områden. Det är alltså inte en självständig klass på samma sätt som i de rika imperialistiska länderna och de är ett hinder för utvecklingen av en självständig indisk ekonomi. Det är bl.a. därför naxaliterna menar att Indien är ett halv-kolonialt land. Den indiska eliten som dominerar den indiska staten har en viss politisk frihet men är ekonomiskt och militärt underkuvad av de utländska imperialisterna. Man kallar också Indien för halv-feodalt och det beskriver det förhållandet att en kompradorbyråkratisk kapitalism existerar på den det indiska samhället feodala grundval. Indien är alltså inte bara feodalt eller kapitalistiskt, det är båda delar.

 

Den indiska revolutionens två stadier

 

Naxalitrörelsen menar att de gamla kapitalistiska revolutionernas tid, som satte kapitalistklassen vid makten, är över. De uppfattar sig som en del av den nya världsrevolutionen, den proletärt-socialistiska världsrevolutionen. De menar att en verklig revolution i ett kolonialt eller halvkolonialt land idag fyller de gamla kapitalistiska revolutionernas roll eftersom revolutionen sopar bort de gamla feodala jordägarna genom att dela ut jorden till de som brukar den. I det marxistiska språkbruket kallas de kapitalistiska revolutionerna för borgerligt-demokratiska revolutioner. Följdaktligen blir naxaliternas revolution en “ny” demokratisk (kapitalistisk) revolution. När de är klara med den ny-demokratiska revolutionen tänker de sig att de skall fortsätta med den socialistiska revolutionen.

 

Måltavlorna för naxaliternas revolution är alltså imperialismen, den kompradorbyråkratiska kapitalismen och feodalismen. Man kallar dessa tre för “berg” och menar att de är plågor som väger tungt på folkmajoritetens ryggar. De menar att dessa tre har blockerat den politiska, ekonomiska och kulturella utvecklingen i landet och att de därför genomför sin revolutionära kamp för att landet skall kunna utvecklas. De menar att man måste störta godsägarnas och de kompradorbyråkratiska kapitalisternas stat samt imperialisterna som stödjer dem. Indien kallas ju i storbolagsmedierna för demokratiskt eftersom det finns allmänn rösträtt m.m. men naxaliterna menar att det endast är en fasad och att det är kapitalisterna och godsherrarna som bestämmer politikens riktning oavsett vad folk röstar på.

 

Naxaliterna vill upprätta vad de kallar “folkets demokratiska stat” under “arbetarklassens ledning” – en ny-demokratisk stat. De menar att den nya ny-demokratiska staten kommer att vara en “folkets demokratiska diktatur som baseras på enhet mellan fyra klasser”, proletariatet (arbetarklassen), bönderna, småbourgeoisin (avser t.ex. de med intellektuella arbeten) och den nationella bourgeoisien (inhemska mindre kapitalister). Den nya staten skall vara demokratisk för folket och dikatorisk för godsägarna och kapitalisterna menar de.

 

Mao är mannen bakom teorin om ny-demokrati

 

Kommunisterna i Kina studerade revolutionen i Ryssland och såg Sovjetunionen som ett föredöme i kampen för att göra slut på exploatering och förtryck. Förutsättningarna för revolutionen i Kina var mycket annorlunda jämfört med Ryssland. Ryssland var ett imperialistiskt land med en självständig kapitalistklass och en stor arbetarklass jämfört med Kina. Kina var dominerat av utländska intressen och det feodala inslaget i samhället var stort. För att kunna utveckla revolutionen trots att Kina såg annorlunda ut jämfört med hur Marx beskrev Europa på sin tid eller hur Lenin beskrev Ryssland så var de tvugna att finna nya vägar. Vad de i första hand ville befria befolkningen från var de “tre bergen”, imperialismen, den kompradorbyråkratiska kapitalismen och feodalismen. För att komma vidare till den socialistiska revolutionen insåg man att först måste kasta ut imperialisterna och deras soldater ur landet och konfiskera deras egendomar (den kompradorbyråkratiska kapitalismen) och att krossa godsägarnas makt och på det sättet få med sig de allra flesta bönder (majoriteten). Det visade sig också att det gick att få med en mindre grupp inhemska kapitalister som inte stod direkt under imperialisternas kontroll i kampen men att de var en opålitlig allierad. Mao skrev i januari 1940, Om ny-demokrati, där han lägger fram idén om revolutionens två stadier, m.m.

 

Teorins kritiker

 

En kritik av Maos teori på svenska finns här. Deras utgångspunkt är inte att världen är tydligt uppdelad i imperialistiska länder och förtryckta nationer och de menar att stadieteorin bl.a. är felaktig för arbetarklassen inte får “slåss för sina klassintressen” vilket förmodligen är en övertolkning av att den ny-demokratiska revolutionens förespråkare menar att de nationella kapitalisternas egendom inte skall konfiskeras under den ny-demokratiska revolutionen och att de får ersättning när den socialiseras under ett senare skede. Vad händer om en seger kräver att de drar med sig de inhemska mindre kapitalisterna?

 

This entry was posted in Arkiv, Indiensolidaritet, Teori. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.