Ny bok: Maoists in India, tribals under siege

Det är alltid spännande när det kommer ut nya böcker om kriget i Indien som trots sin omfattning är ett okänt fenomen för det flesta. Författaren Nirmalangshu Mukherji har nyligen kommit ut med en ny bok där han ger uttryck för sin mycket kritiska syn på naxalitrörelsen. Här nedan återges delar av en recension som skrivits av en professor Justin Podur i Kanada.

Professor Justin Podour jämför Arundhati Roys uppfattning med Mukherjis och menar att de har kommit fram till olika slutsatser om naxalitrörelsen fast de har samma utgångspunkt, dvs. att de båda hyser en stark medkänsla för ursprungsbefolkningen. När man tar del av de omfattande citat ur boken som finns med i recensionen så finns det dock ingenting som tyder på att Mukherji har någon särskild medkänsla för ursprungsbefolkningen mer än att han möjligen påstår sig ha detta. Istället tycks det vara demonisering av naxaliterna och skönmålning av den indiska staten som är bokens riktlinjer:

Mukherji “characterizes India as a “fragile democracy”, in which “despite its poverty, illiteracy, treatment of women, and dalits, and massive violation of human rights, India happens to be one of the better examples of functioning democracy in the world,”

“Consider this statement of political strategy: “Where a government has come into power through some form of popular vote, fraudulent or not, and maintains at least an appearance of constitutional legality, the guerrilla outbreak cannot be promoted, since the possibilities of peaceful struggle have not yet been exhausted.”

Det är inte svårt att bemöta myten om att Indiens regeringssystem skulle vara ett exempel för andra länder. Om man börjar att fördjupa sig i hur den politiska processen fungerar i Indien t.ex. genom att läsa Karin Lundbäcks lilla skrift från Utrikespolitiska Institutet så får man en helt annan uppfattning än Mukherjis. Lundbäck menar bl.a. att den politiska processen karaktäriseras av röstköp i massomfattning och det i princip är omöjligt för fattiga och medelklassen att ta sig in i politiken eftersom en politisk kampanj kräver miljontals kronor.

Mukherji försöker även slå mot påståendet att det finns ett samband mellan den indiska statens militära kampanj och de avtal de har tecknat med inhemska och utländska storbolag om mineralutvinning. Professor Justin Podour bemöter kvickt det påståendet med att det numera finns kartor som visar exakt var de enskilda bolagen har fått rättigheter till mineralutvinning i centralindien.

Sammanfattningsvis så känns det en smula märkligt att professor Justin Podour som har omfattande kunskaper i ämnet tycks ha en lätt naiv inställning till en bok som har uppkommit i ett socialt sammanhang som präglas av en mycket hård konflikt. Man behöver inte vara vetenskapsman för att förstå att de idéer som uttrycks i boken i allt väsentligt tycks sammanfalla med den indiska regeringens planer.  Men detta kanske är ett uttryck för min egen naivitet eftersom jag inte riktigt förstår hur de intellektuella har det i Indien och Kanada.

Här finns recensionen i sin helhet och många talande citat:
http://kafila.org/2013/04/03/to-break-a-siege-justin-podur/

/EJ

This entry was posted in Notiser. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.