Skydd för stamfolken i teorin

120601-dipak-malik

Rapport om Dipak Maliks föredrag på Lunds Universitet den 29 maj

Författad av Lars Linnersten

Som ett led i en föreläsningsturné i Skandinavien besökte professor Dipak Malik SASNET (Swedish South Asian Studies Network), Lunds Universitet den 29 maj 2012. DipakMalik är chef för GandhianInstitute i Varanasi, Indien, och han talade om den indiska Naxalismen i dagens Indien. Här följer nu ett kort neutralt 

referat av hans föresläsning:

 

Naxalismen började 1967 i det lilla landsbygdssamhället Naxalbari  i Västbengalen. Det var ett bondeuppror mot odrägliga levnadsförhållanden och leddes av utbrytargrupp från Communist Party of India – marxist, CPI(m). Utbrytargruppen, som betecknade sig som maoister, menade att CPI(m), som då hade makten i Västbengalen glidit över åt höger och inte stod på de förtycktas sida. Upproret spred sig till delstaterna Bihar, Orissa, Andra Pradesh och ända ner till Kerala. Naxaliterna finns idag framför allt i Jharkhand, Orissa, Chhattisgarh, Orissa och Maharashtra. Dantewada i södra Chhattisgarh är kärnområdet. Själva CPI grundades 1924 och CPI(m) uppkom vid en splittring 1964. CPI(maoist) grundades först 2004 och premiärminsiter Manmohan Singh har kallat CPI(maoist) det största hotet mot Indien – vilket Dipak Malik inte alls håller med om. Medan CPI och CPI(m) är tillåtna partier är CPI(maoist) förbjudet i Indien.
I Indien finns en lång tradition av bondeuppror. Det stora upproret 1857 genomfördes av bönder i soldatkläder. Vid denna tid noterade Marx att det koloniala Englands mål i Indien var dels att bryta ner de gamla styrelseskicken i Indien, dels att bygga upp ett västinfluerat samhälle i landet. Resultatet skulle generera en ”melankoliska hinduer”, något som långt senare kom att bli en drivkraft för Naxaliterna (dvs att kämpa mot denna melankoli), och som därtill hade den oavslutade demokratiska revolutionen på sin agenda.
JawaharlalNehru tar i sin självbiografi 1934 upp frågan om en 0-skattekampanj hos bönderna. Det ursprungliga kommunistpartiet från 1924, CPI, ledde från 1946 ett långt bondeuppror mot feodalherrarna i Telanganaområdet  i nuvarande Andra Pradesh. Frågan om icke-våld hade diskuterats länge. Gandhi var emot våld, inga uppror skulle genomföras med vapen. Men det fanns frågetecken: journalisten Louis Fischer uppsökte 1942/43 Gandhi i hans enkla ashramSevagram, ca 10 mil sydväst om Nagpur, Maharashta, och frågade – vad händer med de fattiga efter befrielsen? Gandhi svarade att bönderna kommer att ”ta över”. Utan blodbad frågade Fischer. Det blir bara ”små oroligheter” svarade Gandhi, ”de små jordägarna kommer att fly”. Detta var något av ett önsketänkande från Gandhis sida. Men Gandhi menade att ingen kompensation skulle utges till jordägarna. I konstitutionen 1950 avskaffades den sk ”landlordismen” (jordägarsystemet), men Nehru såg till att det utgavs partiell kompensation till de jordägare som blivit av med jord.
En av Gandhis närmaste efterträdare, VinobaBhave, frågade sig om man verkligen inte kan lösa landfrågan utan våld. Den första 5-årsplanen kom 1951. Premiärminiter Nehru frågade Vinoba om han var nöjd med den, varpå Vinova gick till fots de 200 milen till Dehli för att säga: nej! Vinoba var besatt av tanken på att gratis och fredligt dela ut land till de fattiga och medverkade till att 4.400.000 hektar land delades ut 1951-1969. Den viktiga treenigheten ”Gåva – Erhålla Gudomlig Välsignelse – Befrielse från denna värld” betonades i detta arbete.
Landfrågan är inte den främsta för Naxaliterna idag utan frågan om stamfolkens (tribals) rättigheterhar blivit den viktigaste.  Dessa finns framför i allt i de skogiga och bergiga områdena i centrala, östra Indien, men annars finns de i stort sett i hela Indien. Deras antal är cirka 75 miljoner i allt. Naxaliterna, som är en samlande kraft för flera av stamfolken, återfinns nu framför allt i cirka 13 delstater (av 28 totalt) och särskilt i de otillgängliga skogsbeklädda kullarna i centrala Indien (den sk röda korridoren).  Dessa trakter är rika på värdefulla mineraler och flera multinationella bolag är redan verksamma där, varvid man fördrivit stamfolken, ödelagt stora skogsområden och ändrat på ekosystemet med bla stora dammbyggen.
I Indiens konstitution (den sk Schedule Five) finns sedan 1996blabeskrivet en del karakteristika gällande stamfolken, bla att de är grupperade i kollektiv, att de inte har individuellt ägande, att naturen är helig för dem, att de har bott så i 100, 1000-tals år, att de har ett eget samhällssystem. Det finns därtill ett tillägg som gäller stamfolken: man kan inte ta ifrån stamfolken deras landområden, om de själva inte samtycker därtill. Högsta Domstolen har fastslagit att det bara är stamfolken som kan godkänna att ett bolag får verka inom deras områden. Detta till trots så bryter man mot lagen, soldater och privatförband (texSalwaJudum) sätts in mot stambefolkningen, fördriver dem, lurar/tvingar dem att godkänna markfrånträdelser. I Chhattisgarh, där det konservativa partiet BJP har makten, har 700 byar evakuerats.
I de sk röda zonerna, där Naxaliterna har makten, finns självförsörjande områden där man styr själva, tex vad gäller lagar, beskattning, samhällsorgan mm, något som påminner om panchayatray (ett system i övriga Indien med lokalt självsyre). Dit når inte den Indiska staten, bara ibland med våld. Dipak Malik talar här om ett ”supremesacrifice”, dvs ett blodigt offer i form av tusentals dödade från stamfolken i kampen för rätten till självbestämmande, något han vill undvika. På frågan om CPI(maoist):s krav på den indiska staten är rättmätiga och demokratiska svarar Dipak Malik ja, men han menar att det egentligen finns ett tillräckligt skydd för stamfolken i konstitutionen, åtminstone i teorin, men att både staten och delstaterna bryter mot de egna lagarna.

This entry was posted in Anti-storbolag, Solidaritet, Sverige. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.