Naxaliternas hemliga organisationsbygge

india3
Slummen i Mumbai

Naxaliterna är en kraft som folk i Indien har helt olika uppfattningar om och den bild som förmedlas av de större medierna i Indien är ofta ganska diffus. Här i Sverige är det ganska få som har skrivit om ämnet med Jan Myrdal som ett känt undantag. Med tanke på dessa omständigheter så kan ofta vara svårt för oss här i Europa att få ett grepp om hur den denna stora rörelse egentligen fungerar. För att stilla vår nyfikenhet så kommer vi i en serie av artiklar att försöka ge en bild av rörelsen ur ett organisatoriskt perspektiv. 
 
Många uppfattar nog att naxaliterna främst arbetar på landsbygden med att organisera adivasis (ursprungsbefolkningen) och fattigbönder men faktum är de att arbetar hårt med att också få en fast bas i städerna. Detta är särskilt tydligt i dokumentet “Urbana  perspektiv” som är ett dokument som tillgängliggjorts av en föregångare till det utan jämförelse största naxalitpartiet Communist Party of India (maoist) efter att det snappats upp av polisen. Dokumentet riktar sig till deras partimedlemmar i städerna och förklarar pedagogiskt hur de uppfattar att politiskt arbete skall göras i städerna.
“Massmobilisering och partibygge”
 
Så heter ett avsnitt i dokumentet “Urbana perspektiv”. I naxaliternas värld är det omöjligt att arbeta öppet under namnet CPI(maoist) eftersom organisationen har förklarats olaglig av de indiska myndigheterna. Därför bygger de upp vad som brukar kallas “frontorganisationer” eller med deras språkbruk “massorganisationer” där de kan rekrytera nya medlemmar och kämpa mot olika former av förtryck som fattiga människor lider av. De menar att partiet måste ha en “massbas” med olika typer av “massorganisationer” såsom: “öppna revolutionära massorganisationer, legala demokratiska organisationer, hemliga massorganisationer, täckorganisationer, etc.”. De väljer vilken organisationstyp de skall använda beroende på de politiska situationen, dvs. att om det är ett lugnt politiskt läge så använder de organisationer som är ganska öppet radikala men om polis går till storms mot alla misstänkta radikaler så använder de organisationer som på ytan inte är alls radikala, t.o.m. NGO:s som får ekonomiskt stöd från utländskt finanskapital. De menar arbetet i städerna är ett “långsiktigt arbete” och de bygger “flera typer av massorganisationerna samtidigt” och dessa organisationer bör vara “så breda som möjligt”. Frågan är vad som menas med “så breda som möjligt”? Menar de att organisationen skall ha en politisk plattform som tilltalar så många som möjligt eller att det skall vara lätt att ansluta sig, eller båda? 
 
Partibygget måste göras med “yttersta sekretess”
 
Det är tydligt att de finns en oro i rörelsen att de de indiska myndigheterna skall lyckas att gripa ledarna och utrota partiet och det är väl inte utan fog. De skriver att “vi kan organisera människor i flera former, beroende på situationen. Men partibygget bör alltid göras med yttersta sekretess.”. De tar upp ett exempel från hur kommunisterna i Kina byggde upp sitt parti i storstaden Shanghai, “partiorganisationer bör vara hemliga, ju mer hemlig, desto bättre. En massorganisation bör vara öppen, ju bredare, desto bättre.”. Tanken är att de organisationer som öppet propagerar partipolitiken bör vara hemliga medan de organisationer som har ett begränsat program men som ändå utvecklar de fattigas kamp mot de övre klasserna kan vara öppna. Förhållande mellan de olagliga och lagliga organisationerna uttrycks så här:
 
“För att korrekt samordna de olagliga och lagliga strukturerna bör vi ha en strategi för att steg-för-steg höja kampformerna och förbereda massorna för att ta strid mot statens styrkor.”
 
Detta var något om naxaliternas okända inre liv. Vi återkommer snart med fler rader om detta.
This entry was posted in Nyheter, Teori and tagged . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.