Indiensolidaritet och enhetsfrontsbygget

hämta

Hur bygger kan vi samla många till stöd för folkets kamp i Indien. FNL-gruppernas (DFFG) enhetsfrontsdiskussion är viktig i detta sammanhang. Särskilt intressant är stycket med rubriken “Fronten tar ej ställning för socialismen”. På bilden syns en styrelseledamot i Indiensolidaritet som brottas med polisen på en vietnamdemonstration i Stockholm.

“Sammanfattning av enhetsfrontsdiskussionen

DFFGs målsättning är ”att stödja det vietnamesiska folket i dess kamp mot USA-imperialismen och för fred, oberoende och suveränitet, enhet och territoriell integritet. Därför är vår uppgift att få det svenska folket att förstå, omsluta och utveckla kamp för parollerna USA ut ur Vietnam! Stöd Vietnams folk på dess egna villkor! och Bekämpa USA-imperialismen!”.

De tre parollerna

De två första parollerna understryker vår uppgift att stödja Vietnams folk att tvinga USA ut ur deras land och att vi stöder Vietnams folk av solidaritet och inte av medlidande. Det materiella stöd vi ger Vietnams folk sänder vi till FNL, som förfogar över det utan villkor från vår sida. Den tredje parollen visar att det är vår uppgift att få det svenska folket att förstå, att det inte är p g a en olycklig slump, som USAs regering för kriget mot Vietnams folk. I stället är det ett resultat av USA-imperialisternas försök att skaffa sig kontrollen, ekonomiskt och

politiskt, över Vietnam och det övriga Sydöstasien, liksom de eftersträvar kontroll över hela världens tillgångar och arbetskraft. Detta karaktäriserar USA-imperialismen, den hotar alla folk och länder, överallt försöker den skaffa sig kanaler, bundsförvanter och lakejer. I vår kamp mot USA-imperialismen bekämpar vi även deras redskap,, vilket syftar till att minska deras politiska bas i världen. Därigenom isoleras USA-imperialismen, vilket är nödvändigt för att krossa den.

Parollerna utgör en enhet

Våra tre paroller ”USA ut ur Vietnam”, ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”, ”Bekämpa USA-imperialismen” utgör en enhet, de kan inte ses åtskilda. De utgör ingen trappstegs-formad utveckling. Alltifrån början har dessa tre paroller väglett vårt arbete även om de inte fick sin slutgiltiga utformning förrän i oktober 1966. Kravet ”USA ut ur Vietnam” måste vara ett led i kampen mot USA-imperialismen. När Gunnar Myrdal i Svenska Kommittén för Vietnam säger ”USA ut ur Vietnam” menar han inte det som ett led i att bekämpa USA-imperialismen. Därigenom söker han leda in den svenska Vietnamrörelsen på banor som inte hotar USA-imperialisterna. Parollerna ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor” måste därför förknippas med ”Bekämpa USA-imperialismen”. Å andra sidan kan parollen ”Bekämpa USA-imperialismen” inte framföras ensam, eftersom det kravet är allmänt och abstrakt och förhållandevis ofarlig för USA-imperialisterna. Det allmänna kravet ”Bekämpa USA-imperialismen” måste få en konkret riktning, där kraften kan koncentreras. USA-imperialismen är världsomfattande, men våra resurser räcker inte till att utdela för-ödande slag mot den, annat än på ett område i taget. USA-imperialismen kan bara bekämpas genom att den krossas bit för bit. Vi ska därför koncentrera krafterna på den punkt där USA-imperialismen är svagast, och det är i Vietnam. Därför måste parollen ”Bekämpa USA-imperialismen” förknippas med ”USA ut ur Vietnam”. Parollen ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor” är ett nödvändigt komplement till den första, eftersom den understryker att det är vår uppgift att stödja Vietnams folk av solidaritet och inte av medlidande, och att vi ger materiellt stöd åt Vietnams folk för fri disposition.

Parollerna uttrycker ett begränsat krav

Den helhet som uttryckes i våra tre paroller utgör ett konkret och begränsat krav: att bekämpa USA-imperialisterna genom att hjälpa till att driva dem ut ur Vietnam. För att få så stor styrka som är möjligt bakom detta krav vill vi ena så stora delar av det svenska folket som möjligt. Därför är DFFG en enhetsfront. Den uppgift, som vi har föresatt oss att lösa är klart avgränsad både i tiden och i rummet: begränsad i tiden eftersom vi är övertygade om att USA-imperialisterna kommer att drivas ut ur Vietnam inom en ej avlägsen framtid, och begränsad i rummet eftersom det är i Sverige, som vi försöker mobilisera folket för våra paroller.

Enhetsfronten utvecklas genom enhet-kamp-enhet

Eftersom vår enhetsfront är uppbyggd på begränsade krav som uttryckes i våra paroller, är det möjligt för människor med olika syn på många andra politiska frågor att ändå delta i arbetet. Detta är det fundamentala i enhetsfronten, och det har stora praktiska konsekvenser för vårt arbete. Olika människor menar ofta olika saker med parollerna och det innebär diskussion och kamp mellan individer och grupper. Frågor kommer upp som stöts och blöts. Detta innebär en kamp inom fronten, som ger den inre liv och som utvecklar den framåt. Denna egenskap hos fronten kan beskrivas som ”enhet-kamp-enhet”. Det betyder att våra medlemmar och sympatisörer kommer till fronten, eftersom de har olika ideologisk grundsyn, diskuterar de vietnamarbetet och vad parollerna innebär, varefter de kommer fram till en ny och högre grad av enighet. Detta förhållande understrykes av att enhetsfronten DFFG till skillnad från många andra frontkampanjer inte i första hand söker ena olika politiska organisationer i arbetet, utan ena och aktivera enskilda personer.

Fronten tar ej ställning för socialismen

Fronten tar bara ställning för konkreta krav, det är grunden för att människor med olika ideologisk grundsyn kan enas. Det betyder bl a att enhetsfronten DFFG ej tar ställning för socialismen, vilket likvidatorerna krävde att vi skulle göra. Det finns ingen anledning att göra det, och hade vi gjort det och förvandlat DFFG till en socialistisk vietnamrörelse hade det inneburit en begränsning av våra möjligheter att nå och mobilisera stora delar av folket, som vi vet tar ställning mot USAs vietnamkrig. Våra möjligheter att få medlemmar i våra studie-cirklar och propagandaarbete hade minskats. Likvidatorerna ville krossa DFFG som enhets-front och i stället få den att bygga på en bestämd socialistisk ideologi. (Eftersom de alltså ville likvidera DFFG kallades de ”likvidatorerna”, själva kallade de sig ”rebeller”, ”rödgardister”, ”marxist-leninister”, ”maoister”, ”antirevisionister” etc eftersom de trodde, att sådana benämningar gav dem prestige.)

DFFG och Vietnamrörelsen

I sitt arbete anger DFFG riktningen för hela vietnamrörelsen i vårt land. Det är emellertid en stor skillnad mellan DFFG och vietnamrörelsen. DFFG är organiserad ledning för vietnam-rörelsen i dess helhet. Inom DFFG arbetar vietnamrörelsens mest medvetna, aktiva och hän-givna medlemmar. Vi måste alltid vara öppna och ta emot sådana, som är upprörda över USA-truppernas barbari i Vietnam även om de inte förstår parollen ”Bekämpa USA-imperialismen” eller vår kamp mot den svenska regeringens stöd åt USA-imperialisterna. Vi måste vara konkreta i vårt språk och samtidigt som vi för fram våra paroller måste vi vara beredda att exemplifiera vad vi menar och använda ett lättfattligt språk. Vi måste lära oss att skilja på sådana människor, som kallar sig ”pacifister” men är ärliga och ännu inte förstått pacifismens förräderi, eftersom de inte studerat Vietnamkriget, och sådana inbitna pacifister, som Bertil Svanströmklicken, som hävdar en pacifistisk linje i Vietnamfrågan för att kamouflera sina reaktionära strävanden. Bara de medvetna, inbitna pacifisterna är fiender till Vietnams folk och Vietnamrörelsen. Många, som själva efter studier kommit fram till pacifismens förräderi, glömmer att alla andra inte kommit lika långt. Vi får inte förakta de nya, som kanske ännu inte är klara över USA-imperialismens hot mot Sveriges folk etc. En sådan utveckling är mycket farlig, den innehåller fröet till sekterism, som likvidatorerna var ett exempel på, och måste bekämpas från början.

Det arbetande folket utgör huvudkraften i kampen för Vietnam

DFFG är en enhetsfront uppbyggd på motsättningen mellan USA-imperialismen och Vietnams folk. Verkningarna av denna motsättning är emellertid inte begränsade till Vietnam, de berör även Sverige. När vi tog upp kampen för Vietnams folk och mot USAs angreppskrig rasade Industriförbundet, Exportföreningen, Svenska Dagbladet och andra för monopol-kapitalet i Sverige upp och fördömde oss. Ömsevis hotade de oss eftersom vi förstörde USA-marknaden för dem och ömsevis sökte de förringa betydelsen av vårt arbete varför vi lika gärna kunde sluta upp. Ledningarna för företag som Volvo, oljeraffinaderier i Stenungsund, AB Täby Centrum har med alla till buds stående medel sökt stoppa vår propagandakamp inom ”deras” områden, liksom reaktionära rektorer och lärare i skolor och universitet. Regeringen har med polismisshandel och hårda domar bekämpat vår verksamhet med hot, våld och ekonomisk utpressning. Detta har visat att Sverige är delat i Vietnamfrågan. De härskande står på USA-imperialismens sida medan folkets breda lager står på det viet-namesiska folkets sida. Förtryckta människor på en plats solidariserar sig med förtryckta på andra platser. De makthavande i Sverige kommer vi aldrig att få på vår sida, det vore
bortkastad energi att försöka få de rika att sända bidrag till FNL. Istället ska vi vända oss till arbetarna och folkets breda massa. Idag är det mest ungdomen och studenterna, som har mobiliserats i Vietnamarbetet. Ännu återstår dock mycket att göra inom dessa delar av folket liksom inom andra grupper. I utformningen av vår propaganda är det viktigt, att vi ställer oss frågorna: har vi med denna aktion, detta flygblad, denna försäljningsplats- och metod lyckats bättre än tidigare att nå och mobilisera arbetarklassen och folkets breda lager – de som utgör huvudkraften i solidaritetskampen för Vietnams folk.

Fronten utser själv sina ledande organ

DFFG har påtagit sig uppgiften att ena och leda det svenska folket i kampen för att hjälpa till att driva ut USA-imperialisterna ur Vietnam. Det är aktivisterna i de olika lokalgrupperna, som leder detta arbete. Ofta stöds FNL-grupperna av olika organisationer, som sympatiserar med gruppens arbete. Ibland framförs då uppfattningen att gruppen eller någon kampanj den tar initiativ till (Vietnamvecka o dyl) bör styras av representanter för dessa olika organisa-tioner. Detta skulle ge ”ökad bredd” åt aktionen sägs det. Ett sådant system, som bl a prövades ett tag av Solidaritetskommittén för Vietnam i Norge, är bara till förfång för FNL-arbetet. Representanterna vågar inte fatta beslut i viktiga frågor utan att diskutera med sin huvud-organisation vilket gör dem handlingsförlamade. Dessutom är det endast aktivisterna som verkligen känner arbetets problem, medan representanterna som bestämmer ofta saknar erfarenhet av arbetet. Vi får aldrig låta vår enhetsfront styras av andra än våra egna aktivister. Däremot är det viktigt, att vi håller nära kontakt med sådana organisationer som stödjer DFFGs paroller, eftersom det är en väg att mobilisera fler människor än dem vi når direkt. Det är också viktigt, att vi lyssnar noga på deras synpunkter och kritik av vårt arbete, men vi får aldrig låta oss dikteras av dem. (Ofta har de som står utanför DFFG kritik mot vårt arbete, som t.o.m. om den är illasinnad kan innehålla sanningskorn, som är nyttiga för oss.)

Samarbete med andra grupper

När vår enhetsfront går ut till folket i Sverige för att mobilisera det i kampen för Vietnams folk, är det viktigt att också mobilisera andra organisationer. Då är det nödvändigt att kritiskt värdera, vad dessa organisationer och deras styrelser faktiskt betyder för oss.
När FNL-gruppen i Stockholm sommaren 1965 bildades, var läget det att det inte fanns en enda organisation, som stod för en riktig linje i Vietnamfrågan. Både Clarté i Stockholm (tillfälligtvis dominerad av DU/VUF), DU/VUF, SKP/VPK, Kampanjen mot atomvapen, Svenska Fredskommittén, SSU och Socialdemokratiska Studentförbundet stod bakom den pacifistiska parollen ”Fred i Vietnam” på basis av vapenvila och förhandlingar. Gemensamt och var för sig tog dessa initiativ till några Vietnammanifestationer, som aldrig samlade mer än 2-300 personer medan FNL-gruppen i Stockholm redan i mars 1966 lyckades mobilisera 1 600 personer i den dittills största Vietnamdemonstrationen. Idag har vi der politiska ledningen i Vietnamarbetet och en rad organisationer skriver under våra paroller och Vietnamvecko-upprop, antingen av övertygelse eller opportunism (de är rädda för att bli isolerade från FNL-ungdomarna).

När vi tar upp samarbete När vi tar upp samarbete med andra organisationer, som för den lokala FNL-gruppen kan tyckas stora (SSU t ex) ska vi alltid tänka på hur stor (eller rättare sagt liten) procent dessa i alla fall utgör av alla dem, som vi vänder oss till och som vi vet att vi kan vinna om vi arbetar tålmodigt och på rätt sätt. En annan viktig fråga är dessutom att värdera i vad mån dessa organisationsstyrelser verkligen representerar sina medlemmars åsikter i Vietnamfrågan. Den viktigaste sidan av vårt arbete samman med andra organisationer är inte, att vi centralt begär stöd från dess styrelser, utan det är att knyta till oss människor som är medlemmar i andra organisationer och som inom dessa tar upp och söker driva aktioner till stöd för Vietnams folk, Sådana strider mellan medlemmar och deras byråkratiska ledning har ofta givit mycket värdefulla resultat, t ex i fackföreningar, där stöd åt FNL eller åt en Vietnamvecka begärts. Mycket tydligt visade sig detta i arbetet med Vietnamveckan 10-17.68, då VPK och/eller VUF-ledningarna i Stockholm, Göteborg med flera orter fördömde vårt tema om att avslöja samarbetet USA-Sovjet: ledningarna gick sin väg medan VPK- och VUF-medlemmarna gick med oss.

Att ha en riktig linje är inte tillräckligt

Att utarbeta en riktig politisk linje är naturligtvis en grundläggande förutsättning för att vi ska lyckas uppnå vår målsättning – men detta är inte tillräckligt. Att arbeta fram en riktig linje är bara början av saken, det innebär önskan att segra men inte själva segern. De som tror att segern, sedan en riktig lösning av frågan givits, skall komma av sig själv – spontant – utgör en stor fara för rörelsen. En rad hinder kvarstår och för att övervinna dem är sakens framgång framförallt beroende av att det organisatoriska arbetet, av det riktiga urvalet av människor, av kontroll att besluten genomförs osv.

Enhetsfronten är ingen absolut och fastlåst konstruktion

Inom enhetsfronten skall vi hålla oss till det begränsade krav, som framgår av våra paroller, vi ska undvika frågor, som splittrar enheten och försvagar styrkan. En enhetsfront är emellertid inte en gång för alla given och fastlåst, utan den utvecklas och påverkas av de rådande politiska förhållandena. Därför finns det tillfällen då man kan tvingas ta upp andra frågor än de ursprungliga kraven för att utlösa och för att utveckla styrkan. Ett sådant exempel har vi redan i punkt 7 i vårt handlingsprogram: ”Att kämpa för oinskränkt mötes-, församlings- och demonstrationsfrihet i Sverige. Att stödja offren för de politiskt grundade övergrepp som polis, domstolar och regering utsätter Vietnamdemonstranter för”. Vi skulle aldrig kunna nå vår målsättning om vi såg mekaniskt på enhetsfronten DFFG i denna fråga och underlåta att ta upp kampen för opinionsrätt. En förutsättning för att vi ska kunna utveckla och utlösa vår kamp för Vietnams folk är ju att vi kan propagera och demonstrera våra krav. Ett annat exempel på hur vi på ett riktigt sätt har utvecklat enhetsfronten DFFG är, hur vi tagit upp frågan om samarbetet USA-Sovjet och Sovjetregeringens ockupation av Tjeckoslovakien. De frågorna hänger inte heller direkt samman med de tre parollerna. Genom att vi framhöll parallellen i Sovjetregeringens agerande att inom sin maktsvär agera världspolis liksom USA-imperialisterna gör i Vietnam, utvecklade vi styrkan i kampen för Vietnams folk. Hade vi tolkat enhetsfronten DFFG mekaniskt och tigit om ockupationen av Tjeckoslovakien hade det lett till att vi sammankopplats med dem i Sverige, som stödde ockupationen vilket hade skadat vår propagandakamp. DFFGs hållning till samarbetet USA-Sovjet och ockupationen av Tjeckoslovakien utvecklade ytterligare våra möjligheter att mobilisera det svenska folket i kampen för Vietnams folk. Vi har tolkat enhetsfronten DFFG på ett riktigt sätt, vår inställning till DFFG ska alltid och i alla situationer vara att utveckla våra möjligheter till att uppnå den målsättning vi ursprungligen satte upp. Det betyder att vi ska anpassa vår taktik efter varje ny politisk situation, och vi får aldrig låta vår syn på enhetsfronten och problematiken omkring den bli fastlåst och mekanisk.

Antogs på kongressen i Uppsala 1969

This entry was posted in Solidaritet, Sverige, Teori and tagged , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.