Storbritanniens regering försöker censurstoppa bok om afghanistankriget

Hämtat från Afghanistansolidaritets nyhetsbrev.

“Försök av demokratiska regeringar att förbjuda böcker fungerar sällan. Om, som i fallet med Peter Wrights bok Spycatcher, boken förbjuds av politiska skäl eller av nationella säkerhetsintressen kommer den omedelbart att locka till än större intresse från media än den annars skulle få. Om en förläggare hoppar av kommer en annan att gå in istället.

När Thatcher-regeringen försökte stoppa Spycatcher med hänvisning till offentlig sekretess slutade det hela med att man framstod som löjlig och hjälplös när boken publicerades utomlands förra veckan försökte Försvarsministeriet hindra utgivningen av An Intimite War – An Oral History of the Helmand Conflict 1978- 2013, med hänvisning till att den bröt mot sekretesslagen. Det som gör händelsen så extraordinär är det faktum att boken var skriven av Dr Mike Martin en tidigare kapten i armén som hade uppdraget sedan tre år att skriva en studie av de brittiska militära operationerna i Helmand. Martins utgivare Hurts & Co har dock gått vidare med publicering även om man fick inskränka sig till att dela ut häften istället för inbundna böcker vid Kings College i London förra torsdagen. Martin smular sönder påståendet att brittiska trupper var i Helmand för att skydda civilbefolkningen mot talibaner. Hans metodiskt genomförda studie baserad på 150 intervjuer genomförda under fyra år och hans egen erfarenhet som officer i Helmand ger en bild av kriget som är radikalt annorlunda från vad den brittiska allmänheten fått höra ända sedan Tony Blair beordrade brittiska trupper till Helmand 2006. Vid otaliga tillfällen under de senaste 8 åren har vi fått höra från politiker och arméns talesmän att brittiska trupper var engagerade i terroristbekämpning och kamp mot narkotika, att de byggde demokrati, stod för säkerhet för lokalbefolkningen, garanterade kvinnors rättigheter eller – det mest fantastiska av allt – att de var där för ”att skydda oss”. Vad Martin avslöjar, tålmodigt och detaljerat, är att brittiska politiker och officerare inte hade den minsta uppfattning om vad de gjorde i Helmand och att kriget fördes med en skrämmande naivitet och okunnighet. Martin visar igen och igen att varken Storbritannien, USA eller de internationella institutioner som deltog i kriget i Afghanistan förstod landets komplexa lokala politik och att denna okunnighet resulterade i en serie misstag och missbedömningar som förvärrade konflikten. I Helmand betydde det att britterna ofta manipulerades av lokala krigsherrar och politiker till den grad att faktiskt inte visste vem de bekämpade och i vems intresse de stred. I en dal fall deltog brittiska trupper i operationer att utrota narkotikahandel bara för att finna att de blivit styrda av opiumodlare knutna till den afghanska polisen som ville komma åt konkurrerande opiumodlare. Vid andra tillfällen utfördes flygattacker och räder mot ”talibanbyar” på uppgifter från element inom afghanska polisen som använde ”Angrez”, som folket i Helmand kallade britterna, som instrument i interna fejder och vendettor inom klaner. Snarare än att skydda befolkningen blev brittiska armén i själva verket allierade med den parasitära afghanska polisen som föraktades och fruktades av lokalbefolkningen och vars härjningar drev befolkningen i Helmand till att söka stöd från olika talibaner i provinsen. Snarare än att förbättra saker, ge säkerhet eller minska våldet säger Martin att den brittiska närvaron istället ökade våldet från den stund man stationerades där. Matt Carr, Stop the War 15 april.

 

This entry was posted in Afghanistan, Notiser. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.