Några viktiga punkter om perioden med direkt kolonialstyre

Alla deltagare i cirkeln har fått ett utdrag ur “Kolonialismens svarta bok”. I kapitlet “Indien: det första seklet av kolonialism” lägger Jacques Pouchepadass fram flera viktiga punkter.

Ostindiska kompaniet, som var ett aktiebolag som styrdes från London under brittiska regeringens överinseende, besegrade en indisk armé i Bengalen 1757. Från 1757 och hundra år framåt erövrade britterna Indien och närliggande länder. Att skapa denna jordens största koloni skedde inte utan mycket hårt motstånd  från folket och även från de härskande klasserna. De inhemska köpmännen utestängdes från de mest lönsamma affärsområdena och bara i västra Indien som erövrades sent kunde de inhemska köpmännen behålla en betydande roll.

Anledningen till att britterna började med Bengalen var att Bengalen hade en blomstrande ekonomi som britterna ville skaffa sig kontroll över. Britterna lyckades ta kontroll över inrikeshandeln och landets produktion av salt, opium och betelnötter kom under 1760-talet nästan helt i britternas händer. Den starkare brittiska militära kontrollen tiofaldigade möjligheterna att göra privata vinster genom att de bröt upp de inhemska monopolen. Syftet med erövringen var alltså från hela tiden att göra så stora vinster som möjligt. Sedermera började man allt mer finansiera sin verksamhet med skatteuttag och Ostindiska kompaniet kom att finansiera hela sin verksamhet med skattintäkter. Britterna hade kommit till Indien som köpmän men när de skulle styra sina erövringar från 1765 riktades hela verksamheten in på att pressa ut så mycket skatt som möjligt ur bönderna. Britterna blev till en stor parasit på hela landet.

Det brittiska styret upprätthölls indirekt i en tredjedel av Indien genom avtal med furstestater. I andra områden upprättade man en egen administration där den minsta administrativa enheten kallades distrikt med en collector som styresman som hade ansvar för att samla in skatt. Detta ändrades sedan till att man beslöt att skatten skulle samlas in av godsherrarna, zamindarerna. Zamindarerna tillerkändes äganderätt till all jord och ökande skattebelastningen så mycket som möjligt för sina arrendatorer vilket enligt Jacques Pouchepadass blev till “kolonialtidens verkliga förbannelse” för bönderna och han menar att landsbygden “fortfarande inte har hämtat sig ifrån” detta.

Sammanfattningsvis:

Britternas syfte med att kolonisera Indien var att skaffa sig största möjlig vinst.

Detta skedde i tre steg:
1. Militär erövring av områden. 2. Kontroll över inrikeshandeln. 3. Kontroll över beskattningen av bönderna.

Eftersom britterna tog hem vinsterna till Storbritannien ledde detta till en betydande utsugning (“drain of wealth”) av de koloniserade områdena som helhet. Utslagningen av de inhemska köpmännen och den roll zamindarerna fick i skatteinsamlingen befäste de efterblivna feodala förhållandena i landet.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.