Någon liten poäng till påven i alla fall?

I sin senaste bok Röd stjärna över Indien (kapitel III) berättar Jan Myrdal om när han kommer till Delhi och av de revolutionära kommunisterna transporteras till ett gästhem för jesuiter i stället för ett vanligt hotell. Det verkar kanske märkligt för nutidens sekulariserade och slappliberale svensk, men inte för Myrdal. De indiska jesuiterna är påverkade av befrielseteologin. Därmed ingår de i en demokratisk front i Indien. Myrdal förklarade inte detta närmare, det kan finnas känsliga detaljer här. Men vi vet att enda gången som de indiska revolutionärerna i CPI(maoist) tagit ställning i en religiös konflikt var i delstaten Orissa i öster. Hindufascister förföljde kristna där, en del kristna var medlemmar hos maoisterna och begärde hjälp – varpå den ledande hindufascisten likviderades!

I sitt rika liv minns Myrdal när han var på Cuba 1967 och gjorde film och diskuterade en radikal encyklika från den dåvarande påven. Fidel Castro sade att han bättre uppskattade sådana präster än de officiella kommunisterna som inte brydde sig om vanligt folks behov. Encyklikan tog ställning för de undertryckta mot de rika och mäktiga. Ibland kommer sådana signaler även från den rika och välmående katolska kyrkan. Det religiösa arvet har olika sidor. Somliga är hemska eller ointressanta. Men av dem säger om jag minns rätt ungefär “I som arbeten och ären betungade, kommen till mig”.

Jag tänkte på det som Myrdal skrev i samband med en nytt uttalande från påven om sociala frågor som refererades på Huffington Post. Efter lite forskande fiskade jag upp hela texten här, ett meddelande från påven angående världsfredsdagen. Texten handlar om att undervisa ungdomen om rättvisa och fred och innehåller några saker som sticker liberaler i ögonen. Som det här, där särskilt de mest stötande orden har kursiverats av mig:

In order to be true peacemakers, we must educate ourselves in compassion, solidarity, working together, fraternity, in being active within the community and concerned to raise awareness about national and international issues and the importance of seeking adequate mechanisms for the redistribution of wealth, the promotion of growth, cooperation for development and conflict resolution.

Flera gånger har Myrdal hänvisat till den liberale herremannen och den frireligiöse torparen. På vems sida står vi? Liberalen må verka frisinnad på alla de sätt, men han förtrycker torparen. Det kanske är det som gör en del liberalt sinnade personer så obehagliga och som fick Marx att skriva att kyrkan i England hellre godtog brott mot nästan alla sina trosartiklar än mot den heliga äganderätten. Nåväl, den frireligiöse torparen skulle nog inte gilla herremannens gayparader och vore väl därmed kvalificerad såväl för fördömande som bombmattor och drönarattacker. Underklassen skall hålla käft och lyda order! Ingen djävla omfördelning av rikedomar, ingen solidaritet, medkänsla …!

Nu svarar många på detta att kyrkan, som har stora tillgångar, borde dela ut dem. Det kan vara en ärlig synpunkt, men det kan också vara enprocentarna (eller skall vi kalla dem “procentarna”, för många av dem är väl det bokstavligen!) som skriker högt om någon vill peta på deras rikedomar.

Påven skriver en del andra saker också. Jag noterade slutet på det här stycket och tycker mig minnas att parollen “simma mot strömmen” var populär under Kulturrevolutionen i Kina. Mao gjorde ju bokstavligen det vid något eller några tillfällen, och sedan blev det en symbol för att möta motstridiga krafter i politiken.

Peace for all is the fruit of justice for all, and no one can shirk this essential task of promoting justice, according to one’s particular areas of competence and responsibility. To the young, who have such a strong attachment to ideals, I extend a particular invitation to be patient and persevering in seeking justice and peace, in cultivating the taste for what is just and true, even when it involves sacrifice andswimming against the tide.

Jag saxar ytterligare några stycken av intresse.

It is true that the year now ending has been marked by a rising sense of frustration at the crisis looming over society, the world of labour and the economy, a crisis whose roots are primarily cultural and anthropological. It seems as if a shadow has fallen over our time, preventing us from clearly seeing the light of day. …

The concerns expressed in recent times by many young people around the world demonstrate that they desire to look to the future with solid hope. At the present time, they are experiencing apprehension about many things: they want to receive an education which prepares them more fully to deal with the real world, they see how difficult it is to form a family and to find stable employment; they wonder if they can really contribute to political, cultural and economic life in order to build a society with a more human and fraternal face. …

I ask political leaders to offer concrete assistance to families and educational institutions in the exercise of their right and duty to educate. Adequate support should never be lacking to parents in their task. Let them ensure that no one is ever denied access to education and that families are able freely to choose the educational structures they consider most suitable for their children. Let them be committed to reuniting families separated by the need to earn a living. Let them give young people a transparent image of politics as a genuine service to the good of all.

… the exercise of freedom is intimately linked to the natural moral law, which is universal in character, expresses the dignity of every person and forms the basis of fundamental human rights and duties: consequently, in the final analysis, it forms the basis for just and peaceful coexistence.

The right use of freedom, then, is central to the promotion of justice and peace, which require respect for oneself and others, including those whose way of being and living differs greatly from one’s own. This attitude engenders the elements without which peace and justice remain merely words without content: mutual trust, the capacity to hold constructive dialogue, the possibility of forgiveness, which one constantly wishes to receive but finds hard to bestow, mutual charity, compassion towards the weakest, as well as readiness to make sacrifices.

Sedan finns ju en religiös aspekt som jag inte håller med om eftersom jag tvivlar på att några gudomliga krafter över huvud taget ingår i det här spelet – och gör de det, så ser de i alla fall inte ut som den typen av gudar som de abrahamistiska religionerna opererar med. Likaledes finns det andra underligheter i vad katolska och andra samfund predikar. Men det är en sak för ett annat inlägg. Låt nu liberalerna förfasas över adequate mechanisms for the redistribution of wealth!

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.