Barn – rättighet eller handelsvara?

(Bild från artikeln i SvD)

En artikel i Svenska Dagbladet kan få läsaren att fundera på flera saker inom etik och ekonomi. Barnlösa par i västländerna kan för betydligt lägre kostnader än på hemmaplan utnyttja surrogatmödrar i länder som Indien. (Om detta ens är tillåtet i hemländerna.) För en marknadsliberal torde saken vara klar: alla gör vad de vill och tycker är bäst för dem själva, och här verkar ju alla göra en god affär med en summa pengar åt ett håll och ett barn åt ett annat. Alla är glada och lyckliga. Eller är man det, innerst inne? Erfarenheter från västländer verkar tyda på att surrogatmödrar ibland kan slå bakut och vägra att överlämna barnet. Och här kommer rika västerlänningar med en påse pengar till fattiga människor i ett fattigt land och hävdar att de har rätt att i princip köpa sig ett barn – är det rimligt?

Av artikeln framgår att det indiska lokalsamhället tycks vara mindre roat, i och med att surrogatmödrar riskerar social isolering och därmed inte vill tala om vad de håller på med. Att en sådan här handel (den kan väl jämföras med organhandel) också kan dra med sig problem i form av oseriösa firmor och förmodligen psykiska problem på längre sikt hos en del surrogatmödrar är kanske av mindre intresse för de lyckliga västerlänningar som drar iväg med sitt nya barn –  men om det skulle vara något fel på barnet, finns det returrätt då?

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.