En rapport från indienmötet i London

Jag försöker att vara utan förutfattade meningar och dessutom optimist, så jag satte mina fötter på Brittaniens mark i shorts och t-shirt, men det första som slog mig var såklart det där omtalade londonregnet. Inte för att det var någon större mängd, utan för att det är just så man lärt sig att London är, regnigt och kallt. För de romerska soldaterna, som efter invasionen av ön hösten år 55 f.v.t., sågs det som ett straff att förvisas dit till utkanten av den då kända världen.  Jag vandrade runt på stadens gator och parker och förundrades över mängderna av paraplyer som både turister och inhemska skyddade sig med. Som sagt det öste inte direkt ner men alla tyckets vara i sinnesstämningen att London är lika med ösregn. Väl där i paraplyhavet såg jag faktiskt en och annan sommarfetishist som mig. Jag var tvungen att skynda mina steg och då detta var första gången i denna storstad visste jag inte hur lång tid det kunde tänkas ta att nå mitt mål. Trots allt han jag vandra en del och staden har må jag säga egentligen en ganska så gemytlig stämning, med varierande arkitektur, stora parker och olika folk.

Kanske bär jag en smal turistådra inom mig och den lilla tid jag hade över hann jag se på monument i ca 30 minuter och jag han med både HM Drottningens palats och parlamentet med dess gamla klocktorn. Kanske tog jag min turistrunda enbart för att få en smula lättsmälthet innan det viktiga mötet eller möjligen vurmar jag för ”småborgerliga” intressen.  Innan jag visste ordet av kände jag mig välkommen här i ett av västvärdens mäktigaste centrum. Här mitt i den brittiska imperialismens politiska, kulturella och ekonomiska centrum, stod jag på väg till ett möte om folkets revolution i Indien och upptäckte att jag myste i regnet utanför Queen Elizabeths pompösa boning. Jag hade föredragit den känsla man kan drabbas av i Förenta staternas huvudstad, en stad där allt är kulisslikt och mycket mer kallt kalkylerat i exakt ingenjörskonst, än detta. Storbritannien har faktiskt världsrekord i att utrota hela folkslag, lägga kontinenter under sig. De har en av världens största och dyraste arméer, de har en hyfsat stor arsenal av massförstörelsevapen såsom kärnvapen och dessutom en stor grupp adelsmän som faktiskt har riktig makt i sin ställning som adel. Bara för att nämna något så har de ju t.ex. slaktat och splittrat den irländska nationen, deras specialenheter ägnar sig åt tortyr och lönnmord. När jag tänkte på allt detta kändes mådde jag plötsligt lite illa. Hur många har inte dött för “union jacks” erövringar? Hur många länder har de inte splittrat och plundrat? Mina grubblerier avbröts plötsligt av att Big Ben slog och att jag insåg att min timme var sen. Min egentliga anledning till englandsvistelsen var stormötet om Indien som ordnades av ICAWPI, den internationella kampanjen mot kriget mot Indiens folk.

Nere i underjorden, blöt och förväntansfull ögnade jag igen igenom min dokumentsamling om Indien, dess karta och korta fakta för att bättre kunna följa debatten. Indien var “kronjuvelen” i det brittiska kolonialimperiet, dess största kassako och stolthet. De erövrade Indien i strid mot både Indiens folk och i konkurens med Holländarna m.fl. och vann genom att slugt tillämpa den väl beprövade ”söndra och härska”- taktiken och att stärka och ge nytt innehåll åt det ca 3500 år gamla kastsystemet. Ett superreaktionärt system som kombinerat med klassamhället och det faktum att landet består at hundratals nationer och stammar och likaledes språk gör situationen i Indien minst sagt komplex. Britterna erövrade landet i mitten av 1800-talet men redan hundra år tidigare hade det brittiska ostindiska kompaniet, snott åt sig landet bit för bit. Folket gjorde, då som nu, som alltid uppror mot orättfärdiga härskare. Efter det kända och framgångsrika sepoyupproret 1857, gick den brittiska kronan direkt gick in och gjorde landet till koloni och med full militär kraft och krossade upproret med stor grymhet.

Tunnelbanan (eller “tuben” ger en omedelbart känslan att man faktiskt åker i ett rör) stannade och det var dags att gå in i den väldiga kväkarbyggnaden Friends Hall på Euston road 173. Mina förväntningar angående antalet deltagare överträffades direkt. Det var minst 400 personer där inne och den överväldigande majoriteten var av indiskt ursprung. På väggarna fanns affischer med mycket bilder, dels på indiska regimens grymhet men även kämparna i Folkets Befrielsegerillaarme, PLGA, samt olika kampanjaffischer på engelska, hindi, italienska och arabiska och jag önskade att jag tagit med någonting på svenska. På väggen fanns även porträtt av Mao Tsetung. Det fanns flera olika partier och organisationer närvarande, dels själva värdorganisationen naturligtvis, den som stödjer folkets kamp i Indien men även olika maoistiska grupperingar från Brittanien. Några lokala såsom Revolutionary Praxis och gamla m-l partier och grupper som tillhör en internationell organisation som heter  Revolutionära Internationalistiska Rörelsen (RIM). Indiens kommunistiska parti (maoisterna) har tydligen valt att inte vara med i RIM berättade en man vid bokbordet. I övrigt fanns Tjen-folket från Norge här. Här fanns även en grupp representanter för USAs Revolutionära Kommunistparti, RCP, som sålde böcker av sin ledare Bob Avakian.

Så samlade sig de fyra framme på podiet, fyra kamrater från olika organisationer; Jan Myrdal från Sverige som ju varit i de befriade områdena i djungeln i Indien och som skrivit nu boken Röd Stjärna över Indien, den officielle representanten och likaledes moderator från ICAWPI,  huvudtalaren, författarinnan Arundhati Roy och en talare från Nepals front i Europa. Medan de samlade sig visades en musikvideo från Indien och vi i publiken samtalade lite. Efter en kort presentation av moderatorn om den allmänna situationen i Indien och om folkmordet som håller på nu gavs ordet till Jan Myrdal (talet finns redan på indiensolidaritet så jag upprepar det inte här). Efter det tog den nepalesiske kamraten ordet och talade om historien med den indiska expansionismen och förhållandet mellan den indiska och nepalesiska staten. Sedan var det dags för Arundhati Roy och applåderna var stora. Hon har en mycket medryckande talarförmåga och fick nog alla att hålla med om det självklara i att de indiska maoisternas kamp är en rättfärdig kamp och att folket i Indien verkligen är i skriande behov av revolution och folkkrig. Hon berättade om sitt besök i de befriade områden och om hur hela byar enats för kampen och mot folkmordet som idiska staten och dess militärapparat, inklusive paramilitära styrkor och fascistiska hindutva mobbar. Hon beskrev detaljerat folkmordet, hur reaktionen mördar och förstör, torterar och bränner. En detalj som etsat sig fat i mitt minne är när hon berättade om en by där soldaterna härjade och det inte fanns fler hus/hyddor ätt förstöra och inte fler män att mörda eller skada och alla djur dödats, då började dessa folkmördare skjuta sönder byns lerkrukor som del av slakten av folket. Arhundati förklarade att folket var så fattiga att de nu skulle få problem att hämta vatten. Det ligger I den indiska staten, imperialismens och alla de rika företagens intressen att ta bort folket från dessa djungelområden som är så extremt rika på mineraler och andra naturtillgångar. För dessa mördare blir dessa millioner människor bara i vägen för utbredandet av “demokratin”, av “civilisation”, ett begrepp som bara innebär att tjäna pengar.

Sen kom hon in på en mycket viktig punkt som skapade stor debatt i den efterföljande frågedebatten, frågan om demokratin. Hon menade att detta var en fråga om ”civilisationen”, förklarade vad det innebär och berättade om motsättningarna som finns. Demokrati som alla vet betyder folkstyre, dvs. att folket styr, men frågan är vem som är inkluderad i begreppet folket. I grekland va det en minoritet rika atenska men, i Indien, menar Arundhati, är den s.k. “demokratin” i tjänst av imperialismen. Hon förklarade att  t.ex. på 70-talet var den i många fall ett hot mot framförallt USAs dominans och de förde en kampanj för att sponsra och föra till makten olika militärjuntor och liknande, idag för de fram sin s.k. demokrati för det är så mycket lättare att kontrollera genom den. Även en sådan vedervärdig typ som Pinochet kom i motsättning med Förenta staterna, medan Indien lägger sig platt, trots Indiens mycket starka kärnvapenbestyckade armé. Demokratin i denna “söndrade republik” är ett verktyg för de rika. För de fattiga i djungeln, den s.k. ursprungsbefolkningen, Adevasis, som utgörs av 200 000 000 finns ingen demokrati alls. En man i femtioårsåldern ur publiken med en rödblänkande maotsetungpin på rocken reste sig och ställde en fråga i stil med att ”menar du att Indien inte är en demokrati, men vad anser du då om Storbritanniens system? ”. Det är ju det som stod som modell för det indiska? Arundhati svarade mer eller mindre att det är folket i Storbritanniens uppgift att besvara det men samtidigt stod det för alla klart att hon anser att den är av samma skrot och korn. Hon fördömde inte bara systemet i Indien utan även i England och för detta fick hon rungande spontana applåder av publiken. Andra frågor som kom upp var hur hon vågade göra detta, om hon inte var rädd osv. Hon sa att hon inte var så intresserad av sitt eget skinn utan av folket och att hon gör det hon måste. Efter att hon sett de fattiga och deras elände men även deras storslagenhet hade hon inte längre nått val. Hon har tagit ställning för folket menade hon. En man frågade om varför hon kallade dem “maoister”, han menade att det var dåligt eftersom Mao hade enligt honom gjort ”onda dåd”. Många i publiken protesterade högljutt. Arundhati, som inte är maoist själv, förklarade att det är inte hon som satt begreppet maoister på dem, utan de själva har gjort det. Så heter deras parti, sådan är deras ideologi. Hon hävdade vidare att det inte finns någon annan kraft som kan mäta sig med maoisterna som har mänsklighetens befrielse som mål.

Efter frågestunden samlades folket runt de olika bokborden och diskuterade tills lokalägarna stängde lokalen. Det tycktes finnas mycket kvar att avhandla men de församlade skingrades. Jag han iallafall få ett signerat exemplar av “Broken republic” och framförde hälsningar från den svenska delegationen.

På kvällen satt jag  med nyvunna bekantskaper på en typisk londonpub och drack några pint i gemytlig anda.
Dagen efter på planet hem funderade jag över mina erfarenheter från mötet. Kanske var det som berörde mig mest Arundhatis levande berättelser om folkets lidande och kamp och även uppslutningen, att se alla kamrater som i ett av imperialismens huvudnästen stolt står upp och försvarar de som förkastas av andra och att kamrater inte bara försvarar de fattigas rätt utan även hela deras kamp.

Hemma i Sverige då? Ja jag hoppas innerligt att mötet bidra till att skapa en solidaritetsrörelse för folkets kamp i Indien, som kan tjäna som exempel och inspirationskälla för folken i världen.
…Sebastian

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.