Ett självmord var trettionde minut

Det här är en delvis snabböversättning/referat av en intervju i amerikanska Democracy Now, byggt på en rapport man hittar här. Intervjun finns som video eller ljudfil här. Vidarbha som nämns har vi tagit upp tidigare i bloggen. Om man diskuterar den nydemokratiska revolutionen i Indien borde stöd till de här utsatta odlarna ligga högt på dagordningen. Dagens regim verkar inte vilja göra så mycket annat än att hänga med i globaliseringsdansen, och att folk dricker växtgift i ren desperation över missväxt och skuldsättning är tydligen inte så intressant.

En kvarts miljon bönder har begått självmord i Indien de senaste 16 åren. Det betyder att en bonde begår självmord var trettionde minut.

Jordbrukssektorn i Indien har blivit mer utsatt för globala marknader på grund av ekonomisk liberalisering. Reformer innefattar avlägsnande av jordbrukssubventioner och öppnandet av det indiska jordbruket för den globala marknaden. Dessa reformer har lett till ökade kostnader men minskad avkastning och vinst för många bönder.

Många småbönder har fångats i en cykel av oöverkomliga skulder som gör att många tar sitt liv i ren förtvivlan. Självmordsgraden är högst bland bomullsbönder. Som andra industrigrödor i Indien är bomullen alltmer dominerad av utländska multinationella bolag som tenderar att främja genetiskt modifierade bomullsfrön och ofta kontrollerar kostnad, kvalitet och tillgängligthet till insatsvaror i jordbruket.

Allt detta är också människorättsfrågor. Indien upplever nu en människorättskris av episka proportioner. Krisen påverkar de mänskliga rättigheterna för indiska bönder och deras familjer på ett ytterst djupgående sätt. Deras rätt till liv, vatten, föda och tillräcklig levnadsstandard, och deras rätt till effektiv hjälp, påverkas extremt av denna kris. Regeringen har stränga lagliga förpliktelser vad det gäller mänskliga rättigheter, men den har i stort sett misslyckats med att vidta effektiva åtgärder mot självmorden.

Självmordsstatistiken är inte komplett: där saknas bönder som formellt inte äger jord, som kvinnor, lågkast- och stamfolksbönder. Regeringens hjälpprogram ger inte hjälp till dessa kategorier.

I grunden är det skuldsättning som ligger bakom självmorden. Två årtionden av marknadsliberalisering i Indien har orsakat två samtidiga processer. För det första har regeringen i stort sett dragit sig ur jordbrukssektorn. Den har minskat subsidier. Den har minskad tillgången till jordbrukskrediter. Konstbevattning är otillräcklig och når inte de flesta bönder som behöver den. Och samtidigt har regeringen uppmuntrat till övergång till odling av industrigrödor, av vilka bomull är ett exempel.

Samtidigt har marknaden öppnats för globala konkurrenter vilket gör indiska bönder extremt sårbara. Utländska multinationella företag dominerar branscher som bomullsindustrin, inklusive de nyckel-insatsvaror som behövs för bomull. Vad det gäller bomull så har genetiskt modifierade Bt-frö främjats så effektivt i Indien att det nu dominerar, och dess pris, kvalitet och tillgänglighet har en enorm inverkan på böndernas kostnader och skördar och vinster så att de hamnar i en enorm skuldsättning. För att döda sig själva dricker ironiskt nog många just bekämpningsmedel som de skuldsatte sig för att köpa, för att unkomma skuldcykeln.

Bild från rapporten
This entry was posted in genmodiferad bomull, självmord, Vidarbha. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.