POSCO – stålgiganten från sydkorea

Einar Schlereth
160511

POSCO grundades 1968 och har sen dess passerat många ståltillverkare i Europa och USA och avancerade till den fjärde stålindustrin i världen men producerade nästan uteslutande i landet. Bara med USA hade man ett samarbets avtal.
2005 togs språnget utomlands på allvar. Då slöts ett Memorandum of Understanding (MoU) med delstaten Orissa i Indien. POSCO sade sig vara berett att satsa 12 mrd $ för att bygga ett integrerad verk med fyra masugnar. Om det blir av skulle det vara den största utländska investitionen i Indien nånsins.
Officiellt säger man att målet är staten Orissas utveckling och minskningen av Indiens avhängighet från stålimporter.
Men projektet mötte från början stort motstånd från befolkningens sida. För det första var de offentliga hyllningar ganska vaga. Vad som stod i MoU fick folk aldrig veta – varken konditionerna och alla relaterade projekt som skulle inverka på folkets liv och leverne.
För det andra ligger alla de stora förekomster av järn, bauxit mm just på de områden där Indiens jättestor urbefokning – med 70 miljoner störst i världen – har trängts tillbaka. Och nu upptäcker man att de sitter bokstavligen på guld. Samma historia alltså som i Nordamerika (USA och Kanada) och i Australien.
För den indiska staten har Adivasis (indigena) och Dalits (oberörbara = ytterst fattiga) blivit ett problem. Fastän egentligen är det ju tvärtom. Indiska staten har för adivasis och dalits blivit ett problem och har det varit från första början. Strax efter grundandet av den oavhängiga staten Indien gjorde regeringen dem med ett penndrag landlösa. Allt land skulle staten äga. Efter hand
gjordes dock fina lagar som skulle skydda adivasis och dalits – lagar som regeringen har struntat i sedan 60 år.
Den vanliga politiken har varit hittils att i namn av framsteg och utveckling ‘displace’, dvs. flytta eller omplacera invånarna till annan ort och dumpa dem där – i bästa fall i fasansfulla läger men mest på ödemark utan vatten, el, avlopp eller annan infrastruktur. Under årtionden protesterade folk fredlig, demokratisk, lagenligt. Till ingen nytta. Därför började folk gripa till vapen för att försvara sina rättigheter och värdighet. Alla dessa uppror slogs ner med brutal våld. Det största upproret började på sextiotalets slut under namnet Naxaliterna under kommunistisk ledning. Också den utrotades – nästan. De överlevde ändå och blev under de två sista årtionden allt starkare tills Chidambaram –
inrkesministern kallade dem 2010 för det „största hotet för Indiens inre säkerhet“.
Att kommunisterna är med är för regeringen en fantastisk förevändning att kalla nuförtiden varje form av protest mot alla de orättvisor och den
gigantiska korruptionen som naxal- eller maoist-inspirerad.
Samtidigt har bland adivasis och dalits vuxit fram en ny generation av unga människor som i några fall lyckades att få en bra utbildning. Bland dem finns mycket engagerade försvarare av folkets rättigheter. Här kan nämnas bl a Gladson Dundung, Edwa Munda, kvinnan CK Janu och veteranen Dr. Ram Dayal Munda (se http://www.tehelka.com/story_main48.asp?filename=hub11210THIS_IS_NOT.asp).
Bland den hinduistiska akademiska och intellektuella skaran är  det ganska glest med folkets försvarare. Bland de mest namnkunniga måste nämnas Arundhati Roy, Gautam Navlakha , Rajesh Kumar Sharma mm.

Tillbaka till POSCO. Orissas regering och POSCO mötte alltså ett massivt motstånd. Invånarna av de avsedda stora områden som behövs för själva stålverket plus kraftverk plus en supermodern hamn at forsla malmen iväg plus mycket infraskruktur var abolut emot att ge upp sitt land. Alltså tog regeringen och företaget till våld med hjälpav polis privata gangstrar som misshandlade, torterade, våldtog och mördade folk och brände ner deras byar. Motståndet bara växte. Man lyckades hålla emot i tio år. Regeringen blev tvungen att göra undersökningar som alla dömde ut regeringens agerande. Lagar missaktades, även utslag från högsta domstolen, miljöfrågor togs inte ens upp, mänskliga rättigheter trampades under fötterna, våld missbrukades osv. Trots regeringens egna undersökningar beslöt miljöministeriet i april 2011 att ge klartecken åt POSCO att fortsätta med byggandet.
Men Posco Pratirodh Sangram Samiti (Posco motståndsråd) har beslutat att inte vila tills projektet i deras region blir övergiven. 

Se här:
http://rtn.asia/318_jairam-ramesh-climbs-down-gives-nod-posco-protests-likely-intensify

Det är verkligen på tiden att POSCO packar och åker hem. För vad de utlovar är ju bara fiffel och båg. Royalties som indiska staten skall få är minimala och största delen försvinner sedan med säkerhet i politikernas fickor. Och vad POSCO lämnar efter sig när järnminer är uttömda är en stor förstörelse av skog, sällsynta plantor, djur och fåglar och förstörelse av det ännu intakta skyddsbältet av mangrover vid kusten. Och värst av allt tiotusentals förstörda människoliv.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.