K.G. Satyamurthy död

maincontentbild--K-G-Satyamurthy

 

Det kommer aldrig finnas någon annan som han

 

Inledning på den teleguspråkiga artikeln:

Vi tackar Karthik för denna rörande hyllning till den store telugupoeten, den marxist-leninistiska och maoistiska ideologen, dalitledaren och socialrevolutionerären K.G. Satyamurthy, som avled den 17 april, 2012.

 

Av människorättsaktivisten Karthik Navayan

 

Du måste bestämma på egen hand hur du vill förstå Satyamurthy, men han var en man som alla borde försöka förstå. Om arbetet med att förstå honom karaktäriseras av uppriktighet, kommer poeter att förstå honom som en Mahakavi (radikal vänster), revolutionär. Revolutionärerna kommer förstå honom som en revolutionär ledare och tänkare och filosofer kommer förstå honom som en stor tänkare. För att förstå en människa, kan det vara nog att läsa hans texter, men för att förstå Satyamurthy, måste man förstå hans liv också.

 

Texten fortsätter under bilden.

120506-satyam_3

 

Satyamurthy hade föga intresse för många de övre kasternas traditionella lättillgängliga bekvämligheter som många av medelklassens revolutionära ledare och poeter har. Det var inte så att han inte kunde ha haft dem, men han valde att leva efter de ideal som karaktäriserade hans författarskap. Det fanns ingen motsättning mellan hans liv och hans skrivande. Efter att han blev en revolutionär för flera decennier sedan, var de tre sista åren den enda tiden han faktiskt tillbringade med sina barn, som han hade lämnat för länge sedan. Fram till 2009 var han ständigt engagerad i aktivism på ett eller annat sätt, ständigt på resande, speciellt i Telangana där han fortfarande har en hel del beundrare. Det fanns många tillfällen då han blev sjuk under resorna och han var även tvungen att möta sin dotters ilska. Hans liv i sig var dikt, han levde inte en poets liv. Vi kan inte skilja hans liv från hans poesi. Han levde efter den politik han trodde på, och levde bland de fattiga och de människor han litade på, under hela sitt liv. Det är den största skillnaden mellan Satyamurthy och andra poeter.

 

Alla som någonsin har spenderat lite tid med honom kan glömma dessa stunder. Hans ord, hans perspektiv på saker vi tycker är problem var annorlunda. Hans åsikter även i frågor som vi anser ringa eller triviala var mycket klara och tydliga. Men hans sinne för humor var en lika viktig del av hans personlighet som hans allvar.

 

Satyamurthy bodde i mitt hem när han besökte Hyderabad. En gång gav min fru lite Sitaphal till oss. Han frågade mig: “vad är de?” “Sitaphal”, sa jag till honom. “Vem tog hit dem”, frågade han igen. Jag sade: “Vijaya. Han sade: “Om Vijaya fört hit dem, varför du kallar dem Sitaphal? De är Vijayaphal! (man måste nog vara indier för att förstå, övers. anm.)

 

En gång när jag var sammankallande i DBSS (Dalita Bahujana Sangharshana Samiti), ringde min kollega Dappu Shivaraju (sekreterare i DBSS, i Medak distriktet) upp och förmedlade nyheten att någon hade skändat en Ambedkarstaty i Chegunta genom att placera en krans av tofflor runt hans hals. Satyamurthy, som satt bredvid mig, frågade vad som hade hänt. Jag sa till honom: “Någon har lagt en krans tofflor runt Ambedkars hals i Chegunta”. Han korrigerade mig med att säga: “inte runt Ambedkar hals min son, men runt ambedkarstatyns hals”.

 

Satyamurthy var tvungen att spendera lite tid underjordiskat under sina 75 år. Livet under jord för honom betydde inte ett liv i bekvämligheter i Bangalore och Hyderabad. Mellan 2000 och 2002 levde han cirka sex månader i djungeln i Warangal och Khammam och inspirerade en hel del ungdomar. Det var möjligt bara för Satyamurthy att tänka på att leva i en djungel i den åldern, ingen annan i hans ålder skulle ens tänka på att kliva in i någon djungel. Oavsett hur mycket revolutionär poesi de kan skriva eller hur mycket revolutionär politik de kan spruta ut är detta en ålder i vilken revolutionära ledare inte skulle överge sina bungalows i Hyderabad, eller Bangalore till något pris.

 

Vid ett tillfälle, när vi återvände tillsammans från Khammamdjungeln, frågade jag honom av ren nyfikenhet: “Sir, båda av oss har lite pengar i våra fickor nu (jag hade ca tio tusen rupier när han hade omkring 20 tusen). Hur kommer du förklara detta för polisen om de stoppar oss nu? Jag kan säga att jag är en student och pengarna är avsedd för avgifter, uppehälle etc. Vad skall du säga? Han sade: “Jag kommer att berätta för dem pengarna är mina. De kan ta dem om de vill det “.

 

Texten forstätter under bilden.

120506-satyam_2

 

Satyamurthy led av diabetes och högt blodtryck. När han brukade besöka mig i Ram Nagar (i Hyderabad) märkte jag att han noga följt sin dagliga rutin: morgonpromenader skulle följas av frukost, piller och den hinduiska tidningen. Han skulle säga “Kalekuri Prasad (en ung, eldig poet) kämpar väldigt hårt för att avsluta sitt liv så fort som möjligt, medan jag försöker dra ut den så långt som möjligt”.

 

En del förståsigpåare har listat ut Satyamurthys värde. Det sägs att bara Sri Sri (känd Telugu marxistiska poet av det tjugonde århundradet) spelar i hans liga. Man undrar vad de har för måttstock för att mäta en poets värde? I verkligheten är det fel att jämföra Satyamurthy med någon annan poet. Han var av ett annat slag. Alla revolutionära poeter har hämtat inspiration från honom. Han var inte bara poet utan också en heltids socialrevolutionär. Han skrev inte bara poesi utan poesi var en del av hans revolutionära praktik. När man ser på honom i det ljuset, skulle man inse att det är orättvist att jämföra Satyamurthy med andra poeter, vars revolutionerande iver aldrig sträcker sig utöver sin poesi. Observera hur andra poeter lever, deras livsstil, jämförelser med Satyamurthy är onödiga. Oavsett om du tittar på revolutionär poesi eller dalitpoesi, i den revolutionära rörelsen eller dalitrörelsen kommer du hitta Satyamurthy i spetsen. Satyamurthy är Satyamurthy, med alla normer för teori eller praktik.

 

Satyamurthy skulle värdera människor omkring honom som dyrbar rikedom. Det finns mycket att lära av honom. Han var en mycket känslig man som älskade människor mycket. Han påminde om gamla vänner och kamrater hela tiden, pratade om en massa saker, men ljög aldrig om någon. Han tyckte folket och de fattiga mycket, och det var denna kärlek som gjorde honom till en livslång revolutionär.

 

Dalitaktivisterna har försummat Satyamurthy, liksom som de revolutionära aktivisterna. Hans bidrag till den revolutionära rörelsen och dalitrörelsen kan inte mätas. Daliternas ledare, trots att de förstår Satyamurthy bidrag, var tysta. Både den revolutionära rörelsen och dalitrörelsen behöver övervinna dessa hämningar.

 

Satyamurthy offrade sitt liv för daliternas rörelse och den revolutionära rörelsen. De fattiga, daliter och förtryckta kommer alltid att minnas Satyamurthy alias Sivasagar.

This entry was posted in Dalit, Kultur, Poesi, Telengana. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Leave a Reply

Your email address will not be published.