Diskussion

Hur mår Indien? Diskussionsmaterial.

Antaget av Föreningen Indiensolidaritets styrelse, 2013-11-10

Majoriteten väntar fortfarande på friheten

När den brittiska imperialismen formellt lämnade över makten 1947, hoppades majoriteten av Indiens befolkning att man nu skulle få frihet och demokrati. Man hoppades att den imperialistiska och feodala exploateringen och förtrycket snart skulle vara ett minne blott och att levnadsstandarden skulle förbättras. Men förhoppningarna har inte infriats. Ännu efter ett halvt sekel av så kallad självständighet så är fattigdomen akut och den ökar i snabb takt med imperialismens stärkta grepp om landet. Under de senaste årtiondena har svältdöden och självmorden nått en nivå som aldrig skådats i Indien före 1947. Dessa former av strukturellt våld från den indiska elitens sida har blivit till en regim av förtryck och exploatering som ofta är värre än den var under kolonialtiden.

Sedan britternas formella maktöverlämnande 1947 har få förändringar i Indiens politiska, ekonomiska och kulturella sfär synts till. Det parlamentariska systemet har inte gett majoriteten något verkligt inflytande över den politiska processen. Verkligheten talar sitt tydliga språk och allt fler menar att majoriteten inte har kunnat få frihet och demokratiska rättigheter genom det parlamentariska systemet.

Indien är halv-feodalt

Efter 1947 avskaffade nehru-regeringen zamindarsystemet (godsägarna beskattar åt härskaren) genom lagstiftning. Men denna lag har i verkligheten inte avskaffat zamindarsystemet och endast lagstiftning kan inte upphäva halvfeodal exploatering och förtryck. Feodalherrarna fortsätter att ha tusentals hektar mark i sin ägo medan inhyrda arbetare, fattig- och mellanbönder utsätts för feodal exploatering. Den halv-feodala exploateringen och förtrycket har blivit ett hinder, inte bara för utvecklingen av produktivkrafterna i den agrara ekonomin, de är också ett hinder för den industriella utvecklingen i hela Indien. Därför upplever inte bara bönderna halv-feodalismen som en belastning, halv-feodalismen ligger som en som en stor tyngd på majoriteten av befolkningen.

Feodalismen i Indien har i sin halv-feodala utvecklingsfas en säregenhet, nämligen brahminfeodalismen (brahminer = prästkast utgör den högsta kasten i kastsystemet) vars grund är kastsystemet. Den indiska feodalismen har skapat och etablerat brahmanismen som central del i den härskande klassens ideologi allt sedan uppkomsten av feodalismen i Sydasien under tidig indisk medeltid (från 700-talet). Feodalismen satte sig villigt i knät på imperialismen i de stora anti-feodala strider som utvecklade sig. De inhemska kompradorerna, som fungerade som imperialismens agenter, frodades under imperialismens ledning och de kompromissade med feodalismen redan från början. Det kastbaserade förtrycket kan därför inte upphävas separat utan måste ses i ett större sammanhang.

Imperialismens järngrepp

Det koloniala järngreppet över indiska samhället tog inte slut med den så kallade självständigheten. Indien har gått från att vara kolonialt och halvfeodalt till att vara halvkolonialt och halvfeodalt. Indien lyder under ett neokolonialt imperialistiskt indirekt styre. Imperialismen styr landet i allians med kompradorerna och feodalismen och den verkliga makten över staten innehas av dem.

Efter maktskiftet har alliansen av imperialister, kompradorer, feodalherrar infört några få förändringar i äganderätten över jorden utan att det i någon större utsträckning har påverkat feodalherrarnas intressen. Därför kvarstår feodalherrarnas maktmonopol över jorden även efter den så kallade självständigheten. Feodalherrarna har stått utanför de olika jordreformerna vilket har gjort reformprogrammen till en bluff. Den stora majoriteten av de fattiga på landsbygden har inte fått någon jord och de egendomslösa bönderna och lantarbetarna är fortfarande jordlösa. På den indiska landsbygden fortlever ett obeskrivligt förtryck. Bönderna exploateras hänsynslöst av storjordägarna. Ockrare och köpmän gör den svåra situationen för bönderna än mer fruktansvärd. De mest brutala former av livegenskap förekommer, kastförtryck och den vedervärdiga seden med oberörbarhet (att daliterna anses smutsiga och att de därmed inte får beröras) är vanlig.

Den svenska imperialismens roll i Indien

Diplomatiska förbindelser med Indien etablerades år 1948, året efter det att landet nominellt blivit självständigt men svenska imperialister investerade i Indien redan på 1920-talet. Indien har blivit en allt viktigare källa för svensk imperialistisk exploatering och därför har relationerna med Indien givits en allt större prioritet med ökade kontakter på ett stort antal områden. Ett tecken på intensifierade relationer är att Sverige och Indien under de senaste åren undertecknat ett flertal samarbetsavtal inom olika områden, bla. Inom försvarsområdet (2009). Indien har blivit en allt viktigare marknad för det svenska monopolkapitalet och handeln mellan Sverige och Indien har ökat markant på 2000-talet med ett stadigt växande antal svenska företag som etablerar sig i Indien. År 2012 var antalet svenska företag i Indien ca 170, vilka direkt sysselsätter 80 000 personer i Indien och indirekt, via underleverantörer, ytterligare ungefär 500 000. Som en jämförelse så arbetar drygt 1000 personer för indiska företag i Sverige. De svenska monopolen hämtar hem vinster som 580 000 indier skapar med sitt arbete medan indiska företag tar vinsterna från drygt 1000 personer. Det starka intresset från det svenska monopolkapitalet för den indiska marknaden ledde år 2003 till bildandet av Sweden-India Business Council (SIBC). År 2007 bildades en svensk handelskammare i Indien (Swedish Chamber of Commerce India). 2012 öppnades ett nytt generalkonsulat i Mumbai, inriktat på handelsfrämjande. Business Sweden har kontor i New Delhi, Mumbai och Bangalore. Samarbetet mellan svenska och indiska lärosäten och forskningsinstitutioner ökar stadigt i takt med monopolens intensiefierade jakt på maximalprofiten.

Till följd av den ökade kapitalexporten till Indien så har besöksutbytet på politisk nivå ökat. I samband med EU-Indien toppmötet hösten 2009 genomfördes ett bilateralt toppmöte med deltagande av statsminister Fredrik Reinfeldt, utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling. Under 2010 besökte folkhälsominister Maria Larsson Indien och senare även närings- och energiminister Maud Olofsson. Hösten 2011 besökte utrikesminister Carl Bildt ånyo landet i samband med en ambassadsatsning. Statsrådet Sten Tolgfors besökte landet både som handels- och försvarsminister. 2012 besökte miljöminister Lena Ek, näringsminister Annie Lööf, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson samt infrastrukturminister Chatarina Elmsäter-Svärd Indien. I maj 2013 besökte även utbildningsminister Jan Björklund landet. Indiska ministrar besöker också regelbundet Sverige. Under 2008 genomförde hälsominister Anbumani Ramadoss och vetenskaps- och teknologiminister Kapil Sibal besök och året därpå var vattenresursminister Pawan Bansal och handels- och industriminister Anand Sharma i Stockholm. Under 2011 var såväl energiminister Sushil Kumar Shinde som Kapil Sibal i Sverige, den sistnämnde då i rollen som minister för telekommunikation och utbildning. 2013 besökte energiministern Jyotiraditya Scindia och vice utrikesminister Preneet Kaur Sverige. Det parlamentariska utbytet mellan Sverige och Indien är mycket aktivt. Talmannen för det indiska parlamentets andrakammare (Lok Sabha) Meira Kumar, besökte Stockholm i juni 2011 och inte mindre än tre svenska parlamentarikerdelegationer besökte Indien samma år. 2012 besökte delar av Försvarsutskottet Indien. Såväl i februari som i september 2013 besökte svenska riksdagsdelegationer Indien.

 Imperialisternas jordbruksteknik leder till svält, självmord och vräkningar

Den imperialistiska jordbrukstekniken och den så kallade gröna revolutionen har lett till en orimlig ökning av kostnaderna i jordbruket. På många håll har kommersiell produktion av t.ex. te, frukt och fisk införts istället för stapelgrödor (stapelgrödor är de vanligaste livsmedel i kosten i den allmänna populationen av en viss region). De transnationella bolagen och kompradorbolagen skaffar sig kontroll över jordbruket i en allt snabbare takt. På grund av trycket från imperialister och kompradorer har Indiens regering förändrat lagstiftningen. Regeringens nya ekonomiska politik har dikteras av WTO (The World Trade Organization) vilket har påskyndat processen. Kvalitetsutsäde, gödningsmedel, insektsmedel, etc, är utom räckhåll för fattig- och mellanbönder. Minskningen av subventionerna på gödsel (enligt Världsbankens instruktioner) har blivit till ett hårt slag mot bönderna. Parollen “från gård till hamn” är ett uttryck för regeringens marknadsinriktade politik. Denna politik leder till vräkning av bönder som arbetar med jordbruk främst för sin egen försörjning. Antalet självmord ökar med krisen som följer i kommersiella grödornas frammarsch i olika delar av landet. Utöver detta så existerar det en ökande matkris som gör att stora delar av befolkningen sjunker till en nivå av undernäring och svält som är värre än situationen i Afrika söder om Sahara.

Från britterna till Sovjet och sen till USA

Inom industrisektorn ökade det utländska kapitalet direkt efter den så kallade självständigheten genom imperialisternas samarbete med stora indiska företag. De härskande klasserna har hela tiden tjänat som imperialisternas agenter. I slutet på 60-talet började den härskande klassen luta åt att agera som lojala agenter åt den dåvarande sovjetiska supermakten. Men sedan åttiotalet tenderar de att göra sig mer beroende av USA för ekonomiskt bistånd och efter Sovjetunionens kollaps blev de mer och mer beroende av de amerikanska imperialisterna. För närvarande intar USA en dominerande ställning och Storbritannien har också ett starkt inflytande. Detta trots EU-ländernas inflytande har ökat (särskilt Frankrike och Tyskland) men även Japan och Ryssland har stärkt sitt inflytande. I början av 80-talet tog Indira Gandhis regering stora lån och accepterade storskaliga utländska investeringar. Efterföljande regeringar har också tagit enorma lån genom IMF och Världsbanken. För att tillgodose behoven hos imperialisterna har de varit tvugna att implementera en så kallat ny politik, “en ny ekonomisk politik”, “en ny industripolitik “,” ny textilpolitik”,”ny utbildningspolitik”, etc.

År 1980 var Indiens utlandsskuld på 300 miljarder rupees och i juni 1991 har den fyrdubblats och under 2005 nådde den en astronomisk siffra om 5 biljoner rupees. Regeringen i Indien var under 2005 tvungen att betala 350 miljarder rupees per år i ränta på utlandsskulden. Utlandsskulden belastar varje medborgare i Indien med 5000 rupees.

Handelsavtalen som ingåtts bidrar på olika sätt till att de imperialistiska länderna, särskilt USA, kan exploatera Indien hårdare, inte bara det, de stärker sitt redan hårda grepp om den indiska politiken. USA har etablerat ett kontor FBI-kontor (Federal Bureau of Investigation) i New Delhi och i namn av gemensamma arméövningar har USA öppna centra för arméutbildning i Indien.

Imperialisternas investeringar leder till fördrivning och död för miljoner människor

Efter Mexiko och Brasilien, har Indien blivit ett av de mest skuldsatta förtryckta länderna i världen. Eftersom landet har blivit så djupt intrasslat i skuld-fällan så har även de nominella restriktionerna på de multinationella och transnationella företag som fanns i det förflutna tagits bort av de exploaterande klasserna. Därför har de fått tillstånd att i stor omfattning komma in i landet i flera viktiga sektorer, inklusive gruvsektorn, energiproduktionen, försvaret och detaljhandeln. Offentliga tillgångar för många miljarder har överlämnats för låga priser till de multinationella företagen och kompradorerna. Imperialisterna och kompradorkapitalisterna har tecknat hundratals MOU:s (avtal) om att förvärva och plundra skog, mark och naturresurser som tränger undan miljoner människor, framförallt ursprungsbefolkningen. Dessa avtal omfattar helt otroliga summor (biljoner rupies, 1 rupie = ca 10 öre). Det handlar om infrastrukturella ”korridorprojekt”, kemicentra, hamnar, stadsprojekt för ”försköning”, Särskilda Ekonomiska Zoner och energianläggningar och andra industrianläggningar. Dessa imperialismens investeringar leder till fördrivning, förstörelse, folkminskning, och död för miljontals människor. Denna process är det största markrofferiet i historien efter Columbus och det inte bara fjärmar ursprungsbefolkningen och infödda människor från deras naturliga miljö utan det förstör också deras kultur, språk och traditionella kollektiva styrka och gör dem hemlösa och utblottade.

Den indiska folkrörelsen under allt hårdare förtryck

Den indiska regeringen har tagit lån från Världsbanken på hårda och förnedrande villkor. De ödesdigra konsekvenserna av detta har också fallit tungt på arbetarklassen genom uppsägningar, nedskärningar och sjunkande reallöner samt kraftigt ökade löneskillnader. De anställda lider av hårda arbetsförhållanden som begränsar deras tid och tankekraft och detta sker med ett gradvis avskaffande av pensioner och andra sociala förmåner. Tillfälliga anställningar och ofullständiga anställningsavtal är de främsta instrumenten för att sänka lönerna.

Olika typer av drakoniska lagar har införts för att undertrycka arbetarrörelsen. Facklig verksamhet och de arbetarnas rättigheter har begränsats mer och mer och man behandlar i praktiken arbetarklassens strejker som olagliga. Antalet arbetslösa med utbildning är mer än 50 miljoner medan de arbetslösa och deltids-anställda uppgår till 320 miljoner. 500 000 fabriker har lagts ned fram till början av 2000-talet. I Indien lever en mycket stor del av befolkningen under den officiella fattigdomsgränsen (som varierar över tid) och 400 miljoner människor är analfabeter. En stor majoritet av befolkningen har inte har någon möjlighet till att få medicinsk behandling och tiotals miljoner har ingen bostad.

Dessutom så fortsätter ett brutalt förtryck gentemot alla folkrörelser. Ledare på hög och låg nivå i fackföreningar och andra folkrörelseorganisationer samt journalister dödas.

Folket har oavbrutet kämpat mot all denna exploatering och förtryck. Bönderna och arbetarklassen har utkämpat många hårda strider och studenter, ungdomar, kvinnor, småföretagare och intellektuella har också utkämpat otaliga strider. De härskande klasserna har slaktat tusentals människor och 100 000-tals arresteras, fängslas och otaliga är även de som har torterats. Trots alla hårda strider och alla de som som har vigt sina liv till kampen så har man inte lyckats uppnå självständighet och demokrati. Folkets och landets grundläggande problem är ännu inte lösta.

 Indisk vänster söker omvälvande lösningar

En relativt bred vänster i Indien argumenterar för att lösningen på folkets grundläggande problem måste betraktas i förhållande till revolutionära förändringar av hela samhällssystemet. De krafter menar att masskampen kan inte separeras från den revolutionära kampen för att förändra hela det sociala systemet och kritiska röster argumenterar för att de reformistiska partierna har övergett masskampen till förmån för imperialistiska och feodala intressen. De hävdar att de reformistiska partierna har begränsat masskampen så att den endast handlar om att uppnå partiella krav och att de inte väcker folkets vilja att göra upp med landets grundläggande problem (imperialismen och feodalismen). Efter telanganaupproret (väpnat uppror 1946-1951) blev 60-talets stora väpnade uppror som började i byn Naxalbari ett problem för reformismen och en inspirationskälla för upproriska över hela Indien. Naxaliternas kamp handlade inte bara om jorden utan om den politiska makten och avskaffande av det halvfeodala och halvkoloniala systemet som helhet samt rätten till jord. 60-70-talets naxalitrörelse kom inte bara att få betydelse för de fattiga i allmänhet och särskilt de jordlösa bönderna utan fick också en stor betydelse för kampen för frigörelse av alla möjliga förtryckta över hela Indien. En kraftfull rörelse av bönder, arbetare, studenter, ungdomar, kvinnor, intellektuella samlandes under parollen ”Naxalbari EK- Hi Rasta” (”Naxalbari är enda vägen framåt”). Dagens naxalitrörelse har särskilt starkt fäste i Andrah Pradesh, Jharkhand, Bihar, Dandakaranya, Odisha och några andra delar av landet. Rörelsen har skakat om landet och gjort en stor grupp människor medvetna om sin roll som social kraft och gett folkrörelsen en ny agrarrevolutionär inriktning.

Den politiska situationen i Indien.

Idag har det imperialistiska systemet gått i en djup ekonomisk kris som tycks blir allt allvarlig för varje år. Krisen för det imperialistiska system är permanent på världsnivå och återhämtningen är tillfällig och relativ. Regeringarna i de imperialistiska länderna har stora problem med att tillfälligt komma ur kriserna och de har lämpat över krisbördan på folkets skuldror i efterblivna länder som Indien. Motsättningarna mellan de imperialistiska länderna på den internationella arenan återspeglas i Indien genom de partier som de har inflytande över. Detta skapar hårda motsättningar inom de härskande klassernas politiska partier i regering och förvaltning men även inom polis och militär. Splittringen skapar ett instabilt statsmaskineri och nyheter om ökade motsättningar mellan arméofficerare och vanlig armépersonal men även inom polisen kommer upp till ytan då och då. Som ett resultat av de interna motsättningarna har de härskande klasserna successivt blivit allt svagare. Regeringar med absolut majoritet för ett enda parti är ovanligt. Koalitionsregeringar upprätthålls genom politisk manipulation. Partierna i kongressen, Janata Dal, BJP, Rastriya Janata Dal, Samata Party, Bahuijan Samaj Party, Samajwadi Party, CPI, CPI(marxist). Telugu Desam, Akali Dal, AIADMK, DMK, AGP etc. är internt uppdelade i flera grupper eller lobbygrupper på grund av inre motsättningar och är generellt sett isolerade från den nedre halvan av samhällspyramiden. Motsättningen mellan imperialismen och större delen av det indiska folket och motsättningen mellan feodalismen och de större folkmassorna intensifieras. Detta kan sker på grund av skärpta motsättningar mellan de imperialistiska makterna, den fördjupade ekonomiska och politiska krisen och den växande folkrörelsen. Det finns idag få tecken på stabilitet i samhällssystemet, inklusive det parlamentariska systemet. Det råder oordning och osäkerhet på de ekonomiska och politiska planen och detta tycks vara ett permanent läge.

Det parlamentariska systemet i Indien.

Krisen yttrar sig i instabilitet i det parlamentariska systemet. Statsapparaten består av en erkänt korrupt byråkrati och ett rättsväsende som av de fattiga uppfattas som djupt folkfientligt, en polisstyrka och en välutrustad och modern armé och flera andra väpnade styrkor. Kritiker menar att det parlamentariska systemets roll är fungera som en täckmantel för ett hänsynslöst klassherravälde och att valen arrangeras för att ge sken av demokrati. Andra som är mindre kritiska menar att parlamentet är viktigt sätt att kanalisera folkligt missnöje. Parlamentsvalen och andra val har historiskt sett präglats av utbredd manipulation och korruption. I ständigt återkommande skandaler avslöjas att ministrar och de olika partierna olagligen tillskansar sig miljarder rupier. De skarpaste kritikerna menar att de flesta som lever på byråkratin inte arbetar för landet eller folket och att deras verksamhet tjänar imperialismen och feodalismen. Det indiska parlamentariska systemet infördes av den brittiska kolonialismen. Historiskt sett har det inte utvecklats som ett uttryck för folkets kamp och har förblivit främmande för en stor del av Indiens befolkning. Verkligt stor makt ligger hos de som sitter på den verkställande makten. En inre klick i det för tillfället styrande partiet bestämmer det mesta inklusive alla avtal med främmande makter. Detta gör att det kan vara rimligare att tala om Indien som en oligarki istället för en parlamentarisk demokrati. De mest upproriska krafterna har i olika delar landet såsom Andhra Pradesh, Jharkhand, Bihar och Dandakaranya rest parollen ”bojkott av valen är en demokratisk rättighet” och försöker driva fram en massrörelse för en aktiv bojkott av valen. Bojkottsrörelsen har mötts av våldsamma attacker från polisen och ledare i de valbara partierna. Även i Kashmir och allra längst upp i den nordöstra regionen (som ligger bakom Bangladesh) där de olika nationaliteterna i Assam, Tripura, Manipur, Nagaland kämpar för självständighet bojkottas valen.

Söndra och härska – en välbekant metod

De styrande partierna i Indien tycks få allt större problem med hitta fungerande slogans och löften för att dra folk med sig under valkampanjerna. Politiken att ”söndra och härska” har blivit allt vanligare och de uppviglar människor till kasthat, rasism, hat mellan regioner och till religiös fundamentalism speciellt hinduisk fundamentalismen. De har utvecklat hindufascistiska styrkor som RSS, Bajrang Dal, VHP, och Shiv Sena. Dessa fasciststyrkor har gång efter annan organiserat brutala pogromer i t.ex. delstaten Gujarat och Kanhmal. Syftet med metoden att ”söndra och härska” är mildra motsättningen mellan fattiga och rika och istället skapa ett förgörande krig mellan andra samhällsgrupper (kallas i Indien kommunalism). Den hinduistiska kommunalismen riktar sig ofta mot daliterma (de s.k. kastlösa), adivasis och kvinnor.

Olika former av socialt förtryck

I Indien så är de främsta källorna till socialt förtryck, det patriarkala förtrycket gentemot kvinnor och kastsystemet och dess förtryck gentemot de lägre kasterna, speciellt daliterna med den fruktansvärda seden med oberörbarhet.

Kvinnoförtryck

Kvinnorna har förblivit bland de mest förtrycka i det indiska samhället. Bortsett från den feodala och imperialistiska exploateringen så lider de också under patriarkalt förtryck. Könsbaserad diskriminering och förtryck är typiskt för halvfeodala och halvkoloniala samhällen där kvinnor saknar äganderätt och får diskriminerande löner. Kvinnorna får inte välja sin egen livskamrat och själsfrände. Den kvinnliga sexualitet är kontrollerad genom det brahmanistiska kastsystemets äganderättsäktenskap. Hedersmord är en av de mest brutala sätten att kontrollera sexualiteten i samhället.

Kvinnan lider under männens förtryck genom patriarkala institutioner som familjen, äktenskapet, kastsystemet, arv och feodal och imperialistisk kultur. Sexuella trakasserier och brott emot kvinnor har ökat de senaste åren och det kan finnas ett samband med det växande inslaget av imperialistisk kultur i det indiska samhället. Lagarna som skall skydda kvinnor har ofta visat sig vara utan verkan.

Kastförtryck

Förutom de brahminska feodala krafterna och den imperialistiska utsugningen så lider också en stor grupp i samhället av kastsystemetet . Attacker mot daliter från de övre kasterna och godsherrarna och deras torpeder tillsammans med statsapparaten är vanligt förekommande på grund av ett djupt rotat kastänkande (även bland andra lägre kaster) så förekommer det ett stort antal attacker mot daliter. Detta är särskilt uppenbart i de områden där feodal auktoritet hotas på grund av att daliterna hävdar sig. Många är oförmögna att tolerera någon ökning i status hos daliterna.

Kastsystemet har upprätthållits av den brahminska feodala härskande klassen och senare av imperialismen under tusentals år. De fortsätter att använda detta system för att försöka splittra arbetarklassen, bönderna och de andra arbetande människor. De försöker använda kastmotsättningar för att förleda den kamp som riktas mot imperialismen och feodalismen. Daliter är den del av folket som oftast offer för dessa intriger. Daliterna behandlas som andra klassens medborgare. Än idag är 90 till 95 % av daliterna antingen jordlösa eller fattiga bönder eller arbetare. Deras kamp mot de härskande klasserna för att få samma status i samhället behandlas på olika håll omänskligt och brutalt genom massakrer och massvåldtäkter.

Förtryckande imperialistisk och feodal kultur

Landsbygdens Indien domineras av en kultur som skyddar och propagerar vidskepelse, kastförtryck, oberörbarhet, kvinnoförtryck och religiös fundamentalism. Den brahmanistiska ideologi utgör en anti-folklig kultur som gagnar godsägare, ockrare, köpmän och andra krafter som dominerar ekonomin på landsbygden. Den rådande imperialistiska kulturen som förekommer i hela landet uppmuntrar till förakt mot arbete och arbetarklassen, girighet , självcentrering och egoism och den skapar förakt mot folkets språk, kultur och livsstil. En intensiv propaganda för den imperialistisk och feodala kulturen sker genom TV, radio, bio, danser, sånger, teater, tidningar och olika typer av tidskrifter. Mot dessa dystra kulturyttringar har det gradvis byggts upp en folkkultur baserad på en omtanke om de förtryckta.

Förtrycket av minoriteterna

Indien är ett stort multinationellt land som består av olika förtryckta nationaliteter. Dessa nationaliteter går igenom olika stadier av sin utveckling. Indiens nuvarande gränser drogs av brittiska imperialisterna. De nuvarande enheterna har utformats för att underkuva de många olika nationaliteterna under en godtycklig agerande central myndighet. Därför är de skapade enheterna mycket bräckliga. Idag kämpar minoritetsrörelser i olika delar av landet för nationell självständighet. Den indiska staten bedriver med hjälp av de amerikanska imperialisterna ett hänsynslöst undertryckande dessa kamper. Väpnad kamp för självständighet bedrivs bl.a. i Kashmir, Nagaland och Assam. Över 100 000 människor har dödats i Kashmir under de senaste 25 åren. Miljoner indiska militärer är stationerade i landet. Minoriteterna kämpar inte bara för sin identitet, men också för rätt till självbestämmande och avskiljande. Det är den stora massan av arbetande människor och i synnerhet bönderna som bär tyngden av nationalitetsfötrycket.

Indisk expansionism

Kompradorklassens expansionistiska politik har blivit ett stort hot mot säkerheten och integriteten för de angränsande länderna i Sydasien. Denna politik syftat till att skaffa sig inflytande över marknader och råvarukällor. Expansionspolitiken har stöd och uppmuntras av de imperialistiska krafterna som ett beprövat medel för exploatering och dominans. Som ett uttryck för expansionspolitiken annekterade Indiens regering den lilla delstaten Sikkim (på gränsen mot Kina). De har hotat Bhutan genom att skicka in armén i deras territorium och tvingade den bhutanesiska regeringen att krossa nationalistiska rörelser baserade där. I undertryckningskampanjen användes den bhutanensiska armén som kanonmat. Atombombsprov och byggande av Prithvi- och Agnimissilerna fungerar som ett sätt att ingjuta rädsla hos folken i södra Asien och hålla dem på mattan. De har också använt South Asian Association for Regional Cooperation för att upprätta ett frihandelsområde och driva igenom ett fritt flöde av varor från Indien till grannländerna och på det sättet skaffa sig nya marknader. De försöker också använda sin s.k. anti-terrorism politik i hela södra Asien för att undertrycka folkrörelser i hela regionen. Den indiska eliten blandar sig dagligen i Nepals inre angelägenheter och har ingått flera ojämlika och avtal med Nepal som förblivit viktiga instrument för utnyttjande av Nepals folk och resurser.

Våldsam väpnad repression och motstånd

Motsättningen mellan längtan efter demokratiska förändringar och den föråldrade strukturen har blivit allt mer skarp. De härskande klasserna har använt urskillningslöst våld för att undertrycka denna längtan. Våldet har blivit en mycket viktig aspekt av den politiska dagordningen. En högljudd del av folkrörelsen menar att de härskande klasserna har förklarat krig mot folket i Indien.

Den pågående agrarrevolutionära kampen i Andhra Pradesh, Jharkhand, Bihar och Dandakaranya och i andra delar av landet har blivit centrala mål för de härskande klassernas angrepp. Men de militanta arbetarnas kamp och kamperna för rätten till självbestämmande är också viktiga mål för deras attacker. De har utöver polisen placerat ut olika militära och paramiliära styrkor som Central Reserve Police Force (CRPF), Border Security Force (BSF) och Para Commandos m.fl. för att undertrycka kamperna. De härskande klasserna har även utplacerat den indiska armén i Bastar. Nästan 600 kvadratkilometer mark har öronmärkts för arméns utbildning i Dandakaranyaskogen. Det indiska flygvapnet har satts in för spaning, truppförflyttningar och även flygbombningar. Sofistikerade övervakningssystem och krigsmaskiner har köpts av de amerikanska imperialisterna, Israel och europeiska makter för användning mot de förtryckta i landet – mestadels adivasis. Den roll som USA spelar som anstiftare och ledare i det pågående kriget är klar. Syftet med kriget är att underlätta en tömning av mineralerna i skogen. Olika former av folkliga protester och motstånd stämplas som varande ”anti-utveckling” och förföljs. Det repressiva statliga maskineriet har utvecklats och de har infört olika repressiva lagar. Prevention of Terrorism Act (POTA) är en nyare och än mer drakonisk lag än Terrorist and Disruptive Activities (Prevention) Act. För övrigt har de börjat slå ner på massorganisationer med folk av nepalesiskt ursprung som bosatt sig i Indien för sin försörjning med stöd av den repressiva lagstiftningen. Flera delstatliga myndigheter däribland i delstaterna Andhra Pradesh och Chhatisgarh har man utarbetat sina egna anti-folkliga lagar av liknande slag.

De statliga myndigheter har genomfört brutala kampanjer för att försöka ringa in och utrota den revolutionära rörelsen. De härskande klasserna känner sig hotade av vågen av revolutionärt uppsving som riktar sig mot imperialism och feodalism och som vill upprätta vad de uppfattar som ett verkligt demokratiskt Indien. Deras kampanjer mot den revolutionära rörelsen använder de polisen och paramilitära styrkor för kamma igenom områden och omringa byar och tortera människor i stor skala. De river böndernas hus, plundrar, våldtar kvinnor och dödar bönder urskillningslöst genom bränning. De dödar rutinmässigt aktivister och ledare i folkrörelsen i påhittade skottväxlingar (fake encounters). Polisen har tilldelats rollen av både domare och bödel. Dessutom har de etablerat en “gemensam kommandocentral” i många delstater i ett försök att samordna förtrycket som är direkt underställd centralregeringen.

Motståndet

Som en höjdpunkt på alla möjliga former av folkligt motstånd så har en embryonal form av en alternativ stat byggts upp i delstaterna Andhrah Pradesh, Jharkhand, Bihar och i Dandakaranyaskogen. Bönderna i dessa områden för en kamp under parollen “Jorden åt dess brukare” och “All makt till de Revolutionära Folkråden”. Bönderna konfiskerar vapen och ammunition av godsägare och polis och de förkunnar och etablerar sin egen lag och auktoritet. De straffa tyrannerna, zamindarerna och deras agenter efter att de prövats i folkdomstolar. Bönderna utkämpar en hård kamp mot godsägarnas privata arméerna och mot polis och paramilitära styrkor. I dessa områden i delstaterna Andhrah Pradesh, Jharkhand, Bihar och i Dandakaranyaskogen har sammandrabbningar mellan polis och paramilitära styrkor och folket blivit en daglig företeelse.

Vilken roll spelar de olika samhällsklasserna i Indiens samhällskonflikter?

De olika imperialistiska makterna plundrar Indiens enorma rikedomar och dikterar på olika sätt villkoren i varje sfär av samhällslivet och de är därför en i högsta grad konservativ kraft som motverkar varje försök till grundläggande samhällsomvandling. En stor del av folkrörelsen menar att imperialisterna i alla länder och särskilt i USA är fiender till det indiska folket. Klassen av storkapitalister som samverkar med imperialisterna, kompradorerna, anses ha förrått landet och folkets intressen och helt kapitulerat för imperialisterna. På landsbygden finns zamindarer, ockrare och penningutlånare som också motverkar grundläggande förändringar som är nödvändiga för att göra slut på fattigdomen och förtrycket. Å andra sidan finns arbetarklassen och bönderna, särskilt de fattiga och jordlösa bönderna som för närvarande är den huvudsakliga kraften i kampen mot den imperialistiska och feodala exploateringen och förtrycket. Det är de som känner det mest trängande behovet av en grundläggande samhällsomvandling. Mellanbönderna är också vänner av denna kamp och de rika bönderna deltar också så långt det berör deras motsättningar med imperialismen. Studenter, ungdomar, intellektuella och de statligt anställda, lärare, advokater, läkare, ingenjörer, författare, konstnärer och andra delar av de arbetande är vänner och viktiga krafter i denna kamp. Vad gäller de inhemska mindre kapitalisterna så är de en vacklande kraft men de uppfattas också som vänner av folkrörelsen i den anti-imperialistiska kampen.

Leave a Reply

Your email address will not be published.